Helmuts skratt är bland det finaste som finns. Ungefär som om man såg solnedgången för första gången för någon månad sedan och fortfarande inte har vant sig vid hur vackert det är. En ny färgnyans i livet, liksom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar