25 augusti 2009

Så gick det till när vi fick veta att Helmut var på väg

Min historia:
Det var i fjol somras, någon gång i juli. Ute är det en underbar, strålande sommarmorgon och jag sitter uppe på toaletten och väntar på ett plus- eller minustecken. De där låååååångsaaaaammaaaa sekunderna mellan att man har kissat på stickan och man kan läsa av resultatet är en pina. I mitt huvud snurrar fantasier om en eventuell framtid och all viljekraft går till att kväva impulsen att titta i rutan NUNUNU! Det vill jag inte göra, jag vill inte titta för tidigt och bli jättebesviken över att det är ett minus och så kanske det ändå är ett plus och så har jag blivit ledsen och sedan glad jättesnabbt, och det kan ju aldrig vara en bra start för en så liten människa eller en så liten människas blivande mamma. Jag har haft på känn att det ändå ska vara ett plus, och har nämnt det för maken men inte sagt till honom att jag testar nu. Folk har haft fel förut och jag vill inte trissa upp honom i onödan.

Så tittar jag på stickan ändå, fast alla de där jämrans sekunderna inte har gått. Det är inget tvivel om det, inget "kan det vara..? ja..? jo..? nä..?". Det är ett starkt och vackert plus mitt i rutan. Jag blir alldeles överväldigad och lycklig och liksom nollställd. Jag sitter kvar ett par sekunder med tårar i ögonen och skakande händer och bara tittar. Så hivar jag mig ut genom dörren och ropar till min man som sitter på nedervåningen. "Kom hit!" Det tar någon sekund innan han lite trevande svarar "Vad är det?". "Bara livets mirakel är det, vad sjutton, masa dig bara hit nu din skit" tänker jag men hojtar istället "Kom bara, jag vill visa dig något". Jag hör honom resa sig och komma upp för trappan, och när han hunnit halvvägs upp visar jag ivrigt upp stickan och väntar på hans reaktion. Han blir lika nollställd som jag. Han tittar på mig, han tittar på stickan och så tittar han på mig igen. Och så kommer orden som varje blivande mamma vill höra.

(Vad jag skulle gissa är) min makes historia (fast det är jag som har skrivit den):

Det var i fjol somras, någon gång i juli. Ute är det en underbar, strålande sommarmorgon och jag sitter nere i köket och väntar på att kaffet ska brygga klart. Jag brukar alltid vara först uppe - min fru drar sig gärna några minuter extra och brukar dessutom ta rätt bra tid på sig på toaletten med all ansiktstvätt, smink och diverse grejer som jag inte har någon aning om. Den här morgonen tar hon extra lång tid på sig. När väl toalettdörren knarrar upp ropar hon genast på mig med en sträng och konstig röst. "Kom hit!" Jag fryser till i ett ögonblick. "Vad är det?" undrar jag, för det låter definitivt som att jag har gjort något fel. Lämnat toalettlocket uppe, glömt en t-shirt över en stol, inte ställt undan parfymen rätt i den ordning hon har skapat men aldrig delgett mig om - vad kan det nu vara för en krissituation där uppe? "Kom bara, jag vill visa dig något!" svarar hon ännu strängare. Uh oh. Jag lommar iväg. Halvvägs upp för trappan ser jag henne. Hon är väldigt upprörd över något och hennes händer skakar. Hon sträcker fram ett avlångt föremål mot mig och jag försöker pussla ihop hela situationen. Jag tittar på henne, jag tittar på föremålet, jag tittar på henne igen. Och så säger jag det enda jag kan komma på. "Vill du att jag ska borsta tänderna?"

1 kommentar:

  1. Haahaaa!! Jag smyg-scrollade sakta ner för att inte tjyvläsa slutet. Det var inte vad jag väntat mig! :D

    SvaraRadera