Bevis på amnings(?)förvirringen

Vet ni vad jag tänkte när jag tog denna bild? "Fan han kräks, men jag skyndar mig att ta den här bilden så torkar jag sedan". Tänkte inte på att kräkset också hamnar på bild.

PS. Vad konstigt att alla bilder som jag tar med rejäl kamera ser grynigare ut än mobilbilderna här på bloggen, om man inte klickar på dem alltså. Jaja.

Strida strömmar

Jag vet inte om det syns så bra (vad kan man begära av en mobilkamera egentligen), men här har Helmut lyckats åstadkomma fem russinfingrar på sin ömma moder genom en stunds dreglande och knogsugande/-bitande. Russinfingrar. Russinfingrar. Ni vet, sånt som man får av att bada eller diska länge. Ändå har pojken vätska nog att kissa och det. Han verkar pigg och inte alls uttorkad. Och dreglet bara fortsätter i sega, strida strömmar. Fascinerande.

An ironiskt inlägg gone bad

Jag hade tänkt dumgöra mig över Scans köttskola med hjälp av den här sorgliga bilden och typ jämföra den med någon annan duktig bloggares matbilder. För jag gjorde minsann allt vad de sa, och ändå såg kotletterna så här tråkiga ut i stekpannan. Men det skulle bli för bakvänt, för efter jag skar bort det brända var de de godaste kotletter jag har ätit tror jag. Möra och dana. Facebook-tumme till Scan. Ja, det var allt. Över och ut.

Morgonstund har guld (och lite bajs) i mun

Lycka är att vakna med en varm och skrattande Helmut och busa lite med honom innan det är dags att sätta igång dagen.

Men jag ska säga er vad lycka inte är. Lycka är inte att känna lukten av våtservetter på händerna när man bokstavligt talat tar sista tuggan på den sista frukostmackan och inse att, nej, jag tvättade visst inte händerna efter jag bytte Helmuts nattblöja med den gigantiska leveransen i.

En liten, len hand

I kväll somnade Helmut halv tio i sin egen säng. Det är stort, för hittills har han alltid somnat vid tolvsnåret bredvid mig och nu ska det bli slut med det. Det gör mig både glad och ledsen. Glad för att vi får kvällarna och jag får lite av sömnen tillbaka. Ledsen för att jag verkligen älskar att somna med honom tätt intill. Se honom på en gång vända sig från rygg till sidan bara för att vara närmare. Höra honom snusa. Känna hans underbara bebisdoft. Och framför allt, känna hans lilla, varma, lena hand greppa min arm då och då. Om jag fick välja en enda förnimmelse att spela in och bevara, som man spelar in ljud och bilder, skulle det vara hans tremånadershand på min arm. Jag älskar att den är så obeskrivligt mjuk och len. Jag vet inte vad jag ska jämföra det med, för jag vet ingenting som är lika mjukt som hans hud. Jag älskar att den är sådär sömndrucket varm. Även om jag också är varm under täcket är hans hand alltid lite varmare. Men framför allt älskar jag att den säger "mamma, är du där?".
Åh, älskade barn, väx aldrig upp.

You talkin' to me?

Han är mer hårdnackad än vad man kan tro, vår lilla bandit. Han har varit lite missnöjd hela dagen och gnällt och skrikit på både mig och maken. Så satt han i mitt knä och gav plötsligt upp skrikandet för att istället suga på min haka. Gulligt och ljuvligt för öronen, tyckte jag. Han blev vildare och vildare, tuggade med sitt tack och lov tandlösa tandkött och sög hårdare. Gulligt ändå, tyckte jag även om jag blev lite öm. När jag sedan gick förbi en spegel hajade jag till och konstaterade att ungen orsakat ett stort sugmärke/blåmärke (japp, det är det ni ser på bilden, mitt på hakan). Jag tar det som en varning. I morgon ska jag vara honom till lags så att han inte ser till att jag ramlar och bryter bäckenet eller något annat obehagligt.

Helmut provocerar

Jag förstår att detta är en djupt provocerande bild för många. Ni som funderar på att skaffa barn kanske helt tappar sugen. Här är ju facit. Finaste ungen. Bästa tänkbara kombon av ögon, näsa, mun, fingrar, mage, stjärt, tår - rubbet - är redan upptagen av Helmut. Men misströsta ej. Ni kommer också få superfina barn. Bara inte Helmut-fina.

Bustade som nyblivna föräldrar

Alltså. Jag kan inte riktigt släppa denna bild. Denna bild säger mer än tusen ord. Den vittnar om två helt nyblivna, oerfarna och ängsliga föräldrar. Jag minns inte vad vi sa eller vad vi gjorde när denna bild togs och vi just landat från BB, men jag kan tänka mig att det lät ungefär såhär.

- Jaha, vad ska vi som göra nu då?
- Men jag vet väl inte. Var ska vi som vara?
- Men jag vet väl inte. Vi kan sätta oss i köket tills vi bestämmer oss.
- Okej. Var ska vi ha ungen då?
- Inte vet jag. Hur gör föräldrar? Håller de i sina barn?
- Ja. Eller kanske inte hela tiden. Nu har vi hållit i honom i 14 minuter sedan vi kom in. Ska vi lägga honom någonstans?
- Bra idé! Men var?
- Men hur ska jag kunna veta det? Ska vi som... lägga honom på golvet?
- Ja, jag vet inget bättre ställe. Hur ska vi som lägga honom på golvet då? Han kan väl inte bara ligga på golvet som någon annan hund?
- Inte vet väl jag, vi kanske kan ta skötmadrassen? Eller blir det för hårt för honom?
- Inte vet väl jag. Men den är ju gjord för bebisar, så vi kanske kan pröva en kort stund bara. Tror du inte att det är kallt på golvet?
- Men hur ska jag kunna veta det, jag har aldrig legat på golvet, har du?
- Nej aldrig. Vad dumt att vi inte har prövat det nu när det är skarpt läge och vi är föräldrar och allt. Men om vi tar och viker ihop den tjocka yllefilten fyra gånger, då kanske han håller värmen..?
- Nja, det är ju april och snö utomhus, bäst att ta den lurviga filten också.
- Du har rätt. Vad tror du om att låta honom ha på tjocka vintermössan också?
- Helt klart. Men lås då för i satan dörren så att ingen kommer in utan att vi är beredda och det kommer en kall vindil rätt på honom.
- Klart och betalt! Fa-an alltså, vi har ju det här med föräldraskap i blodet!

En lyckad promenad

Helmut och jag var på en härlig långpromenad i dag. Vackra sommar! Vackra stad!


Solen var särskilt vänlig mot oss. Jag började redan inomhus ifrågasätta beslutet att ta jeans. Ännu mer så efter 30 minuters rask promenad. Ännu mer så efter 60 minuters rask promenad. Ännu mer så efter 90 minuters rask promenad.


Jag listade ut att man kan fälla ner suffletten mer än jag tidigare trott var möjligt. Då Helmut inte klarar av att ha solen i ögonen öppnade detta helt nya möjligheter för oss. Nu kunde vi gå åt vilket håll vi ville. Och tillbaka! Inga samtal till maken om skjuts här inte.


Vi styrde mot staden och valde förstås vägen förbi Lilla balleriet.


Såhär änglalik var Helmut hela tiden. Ja, förutom inne i centrum alltså - han vaknade makalöst nog vid centrumgränsen och somnade makalöst nog vid centrumgränsen. Hans panikskrik manade på expediterna att serva oss som aldrig förr. Ja, det var en lyckad promenad på många sätt.

Ingen bebis ska frysa på mitt pass

Detta taget minuterna efter vi kommit hem från BB. Inomhus. I ett hus med fullt fungerande värmesystem. Hur tänkte vi när vi byggde detta berg av filtar? Och hur kom det sig att vi lät en naken hand (tur i alla fall att vi har mössan på plats - en tjock mössa med öronlappar och allt) sticka fram när vi i övrigt har mer filt än bebis i den här konstruktionen? Det tyder i alla fall på att vi hade tagit av honom overallen, alltid något.

Bröllop vs dop

Planering, tid
Bröllop: 1,5 år.
Dop: någon timma.

Inbjudna, antal
Bröllop: ca 90
Dop: ca 20

Genomförande (exv inbjudningskorttillverkning), tid
Bröllop: åtskilliga timmar. Tillräckligt många för en projektanställning.
Dop: ett fåtal timmar. Tillräckligt många för att fylla en arbetsdag. Om man jobbar halvtid.

Kostnad, kronor
Bröllop: åtskilliga kronor. Tillräckligt många för att betala en hyfsad lön i några månader.
Dop: Ett fåtal kronor. Tillräckligt många för att betala en hyfsad lön en dag. Om den anställde arbetar halvtid.

Pepp, skala 1-5
Bröllop: 5
Dop: 1

Atomic wedgie

Betänk att detta barn har en blöja på sig. Så kan det gå när man bara vill bli buren dagarna i ända (no bun intended).

Att simma runt i ett ständigt nu

Så tramsigt. Att inte glömma annat än petitesser som att dricka upp kaffet innan det kallnar och att ta mat ur frysen vore rena rama himmelriket. Pröva amningsamnesin era bortskämda snorungar! Jag simmar runt i ett ständigt nu med ett fånleende på läpparna. Så snart en tanke materialiseras, typ gå och hämta en kofta i sovrummet, och man sträcker sig ut för att greppa den är det som att den vaporiseras i tomma intet. Man går till sovrummet och har ingen aning om vad man hade där att göra eller ens att man hade ett ärende, utan bäddar sängen och är nöjd med det till dess man återigen står och huttrar i något hörn. Om maken ber mig om något - gärna typ "påminn mig om att spela in 'Dexter' i kväll" - säger jag "jajjemän, you got it!" men det betyder lika lite som om jag hade lovat honom att själv programmera in den komplicerade inspelningsmekanismen som jag aldrig begripit mig på. I min hjärna finns inga filer att lagra information i, inget system för att leta informationen i, det finns inte ens ett lager. I min hjärna händer inget annat än att den där Homer Simpson-apan i marching band-outfit slår i cymbaler och gör volter. Kom tillbaka när ni testat det, ni som tycker att det är jobbigt att glömma att fylla på toapapperet. Jag är orolig att glömma bort att använda toapapper överhuvudtaget.

Sms:a låna! Sms:a låna!

Sömnsvårigheter

Tjurskallemorsan har talat. Det är fullkomligt ohållbart att han varje gång ska sova i en föräldrafamn, så ungen ska lära sig att sova själv. Jag lägger honom i vagnen och drar. Och som jag drar! Långa drag, korta drag, småvaggningar, storvaggningar, bjuder på napp, bjuder på lillfinger, bjuder på vaggvisa, bjuder på tystnad. Efter många om och men och en massa hulkande och en dryg timma somnar han. Hell yes, morsan ftw! Smyyyger som en tecknad figur på tåspetsarna ut till tv-rummet, sätter mig med datorn i knäet och ... "uäuäuäuäuä"! Helmut ft fucking w.

Fotnot till ovana förkortningsläsare: ftw = for the win. Kan, på gatan där jag bor, också betyda fuck the world. I detta inlägg gäller valfri tolkning.

Äh, fuck you

Nämen på riktigt. Nu har jag fått nog av det här korvskinnet och ni har haft ert lilla roliga. Seså, av med det nu.


Sådärja. Var det så svårt att ordna med? Jag slipper se ut som en idiot och ni slipper lyssna på mina protester. Alla glada.

Helmut the acrobat

Förnedringen fortsätter. Nu leker föräldrarna att jag är en rysk akrobat. Jomen nämen. Fortsätt hånas ni bara. Bäst vad det är gör jag slag i saken och rymmer med en rysk cirkus, så får vi se då hur kul ni tycker att det är.

Helmut Falukorv

I dag har mamma klätt ut mig till falukorv. Det är så jävla pinsamt och inte kan man göra något åt saken. Valkarna på låren och bilringarna på magen syns hur bra som helst i den här tighta jävla sparkbyxan. Nämen såatteh, det här blir en bra dag.

Bästa bojen

You wish you could be like him, but I'm sorry you can not. Because under the sun there's only one Helmut "Big Man" Boj.

Härifrån till evigheten

Den här lilla gynnaren köpte jag för att Helmut ska ha något att titta på när har gjort blöjan full. Drar man honom i svansen spelar han (ja tigern alltså, inte Helmut) den där jämras juleljuslåten. Ni vet. "Låt mig få tända ett ljus. Tända det bara för dig. Bambambambambambambam. Se hur du ler litegrann." Och sedan börjar den om. "Låt mig få tända ett ljus. Tända det bara för dig. Bambambambambambambam. Se hur du ler litegrann." Och sedan börjar den om. "Låt mig få tända ett ljus. Tända det bara för dig. Bambambambambambambam. Se hur du ler litegrann." Och sedan börjar den om.

Nämensåatteh. Det var ett råbra köp. Jag är glad att jag valde en låt som jag inte kan texten på ordentligt och som inte heller fastnar på hjärnan. "Låt mig få tända ett ljus. Tända det bara för dig. Bambambambambambambam. Se hur du ler litegrann." Härifrån till evigheten.

Stora bryderier

Oj oj. Andra restaurangbesöket ever i mitt liv som morsa. Stort! Pepp! What to wear? Snyggt ska re va. Coolt och modernt och somrigt. Tillräckligt figurnära för att folk ska förstå att graviditetskilona är borta, tillräckligt otight för att folk inte ska förstå att allting är omdistribuerat från muskler (nåja) till putmage. Ska jag ta den nya LBD med häftiga dragkedjan? Njae. Overkill. Kanske kleinblåa klänningen från London i fjol? Nä, den framhäver verkligen putmagen. Häftiga gråa kjolen? Nej, i den hade ju visst en söm gått. Kanske byxor. Chinosen? För vardagligt. 70-talsbrallorna? För små. Acnejeansen? För osomriga. Låtsashåliga ljusblå tighta jeansen? Där har vi en vinnare! Skor... Röda coola pumpsen? Hade jag sist. Svarta lackskorna? Inte till de byxorna. Stövlar? För osomrigt. Blommiga ballerinorna? Inte tillräckligt uppklätt. Stövletterna? Nä, det passar inte. Korallsandalerna då? Det kan funka, om det bara inte regnar. Och topp då? Rolling Stones-tischan? Nä, då blir det ju bara rock'n'roll plötsligt. Vitt? Boring! Den svarta med knappar? Uttänjd under graviditeten. Jag får helt enkelt köpa nåt nytt.

Och om någon av tjejerna nu skulle säga att jag är fin, säger jag bara "Äsch, de här gamla trasorna?". För jag slängde ju bara på mig det första bästa jag hittade i garderoben... ish...

Barn är en gåva

Vi var på släktmiddag i dag med en handfull ungar i åldrarna 3,5 månader till knappa 7 år. Det var gråt och mixtrande med radioapparater och tandagnisslan och kräks och skrik och vattkoppor och kladd och ljud och LJUD och LJUUUUUUUUUD.

Och här sitter jag och bloggar bort kvällen - en av många aktiviteter som inte resulterar i ett lillasyskon åt Helmut.

Pangtips

De jämrans skatorna kalasade på jordgubbarna i vårt land. Svärmors tips: "jag brukar klappa hårt i händerna, då tror de att det är skott och försvinner". Jag undrar om vi ska tvångsflytta svärmor, vi kan inte låta henne bo kvar i kvarter där skatorna känner igen knallar som pistolskott.

Bebisliv - vuxenliv 1 - 1

Nädu herr sugfisk, den gubben går inte än på 18 (nåja) år. Bebisliv - vuxenliv 1 -1.

Stoppat!

Läggdags i går. Ute var det mysigt och mörkt och regnet gjorde ringar på vattenpölarna. Inne hade vi nystädat och tänt de mysiga lamporna och vädrat i sovrummet. Vi hade lagat en trerättersmiddag som faktiskt var riktigt, riktigt god rätt igenom och inget skar sig och laxen var inte rå i mitten. Sällskapet var riktigt trevligt och vi fick till och med några presenter. Helmut var en ängel som skrattade när han skulle skratta och sov själv i vagnen när han skulle sova och skrek nästan ingenting. Jag har många månader kvar av mammaledigheten och maken har flera veckor kvar på semestern. Var finns pausknappen?

Bebisliv - vuxenliv 1 - 0

En av de största fördelarna med att vara bebis: när paltkoman sätter in är det inte en jävel som ifrågasätter om man somnar innan man ens ätit färdigt eller om man somnar under tiden man har främmande. Tvärtom ser de till att prata tystare, sänka volymen på tv:n och bädda till. Bebisliv - vuxenliv 1 - 0.

Det gick åt pipsvängen detta

Det var väl det jag förstod. Det spårade ur fullständigt. Han kan inte hantera crazy fun än, det räcker gott och väl med fun. Nu är det vi som lägger undan denna bitring tills han har blivit lite större.

En dåres logik

I dag handlade jag pelargoner. På utsidan av blombutiken hade de smällt upp stora skyltar om att de sålde en för 30 kronor eller fyra för 100. Okej deal, tyckte jag. Döm om min förvåning när jag kom in och hittade, förvisso blomlösa men dock gröna och fina, pelargoner för en femma plantan. Mina fyra kostade alltså en tjuga blott, hurra!

När jag kom till kassan blev det desto mindre muntert. Tydligen var det nyligt de hade gjort prissänkningen, och därför hade de inte fått ordning på priserna riktigt. Kassan registrerade att en pelargon = 5 kronor men fyra pelargoner = 100 kronor. Pojken bakom scannern i den enda öppna kassan fick ett väldigt sjå. Han prövade rätta själv (jag skälvde till i ett rungande "uh-oh, detta går aldrig vägen" när jag såg honom slå in 4*5= på miniräknaren). Utan framgång. Han gjorde som han gjort med kunden innan mig och ringde någon kunnigare. Utan framgång. Han fixade och trixade. Utan framgång. Bakom mig växte kön kämpalång och jag undrade varför han inte bara kunde ta tjugan jag viftade med och registrera de där stackars blommorna senare. Tillslut fick han ordning på rabatterna ungefär samtidigt som en kollega kom.
- Jag gör två köp och slår in två åt gången, då kommer man undan det där, tipsade hon.
- Pfft. Det är ju dubbelt så mycket jobb, fnös han.

Jag och alla andra grönfingrade i den långa kön bakom mig himlade med ögonen och höll med. Hur tänkte den dära jäntan egentligen?

Han sa mamma!

- Säg mamma. M-a-m-m-a. Mamma.
- ...
- Säg mamma, Helmut. Mammamammamamma! Mamma!
- Eeeeeuuuuuuuuuuuhhhpppfffftthhhh.
- Nåja, you say potejto, I say potato.

Varning! Galet kul.

Denna skallra/bitring är helt nyinhandlad. Jag tvekade länge i butiken. Tittade runt. Men det här var den enda bitring jag hittade. Som synes är den tydligt märkt med "Crazy fun". Det låter oroväckande. Lite knäppt kul sådär är väl okej, men jag vill absolut inte att det ska bli för galet och urflippat. Tillslut valde jag att lita på märkningen i nedre vänstra hörnet som indikerar att den trots allt är lämplig för bebisar mellan 0 och 24 månader. Min är ju drygt 3, så det borde gå bra. Han är inom spannet. Men jag ska minsann hålla ögonen på honom medan han leker. Wish us luck, det här kan sluta hur som helst.

Hello, goodbye?

But hello orchid faces! Imponerande att ni lyckas blomma en andra gång. Ett innerligt lycka till med den fortsatta överlevnaden i det här huset. Vi ser ju hur det här slutar, men bara som heads up: ni har oddsen emot er.

Om kaffepannor och kaffepannor

För mammor som tycker om kaffe och att pussas på sin oemotståndliga bebis får ordet kaffepanna snart en helt ny betydelse. Och jag kan tycka att det börjar vara dags att lägga till den betydelsen i SAOL. Borde det inte finnas fler bebisar med unken kaffelukt i pannan än regelrätta kaffepannor i bebisbortklemande kaffebryggartider som dessa?

Hur man stirrar björnen i vitögat och kommer undan med livet i behåll

Babysittern. Allt frid och fröjd.

Men plötsligt! Björnen anfaller. Panik!

Goda råd är dyra! Gör som spottkobran. Börja med att spotta anfallaren till döds.

Ät sedan upp anfallaren.

Betrakta kadavret och signalera skakat "faran över" till din oroliga moder.

Festival!

Här sitter vi med saliv till alla fyra armbågar och har tidernas sugfestival (och samtidigt lite vätskebrist).

Läskigaste leksaken

Läskigaste leksaken: de fyra hängda clownkaninerna. Används endast vid bestraffning.

Det trodde jag aldrig

- Hur är det med Helmut då?
- Jättebra. Han vände sig i förra veckan. Såatteh.
- Jaha, vad kul.
- Mmm. Eller ja, det var inte bara en gång om man säger så. Fem gånger.
- Jaså, du räknade dem?
- Jo, fem gånger. Han är ju bara drygt tre månader. Det är ganska tidigt att vända sig då har jag förstått.
- Säger du det?
- Mmmm. Men han är ju rätt tidig med det mesta. Barnmorskan tyckte att han var så fin och närvarande när vi var där i måndags. Sa jag förresten att han vände sig från rygg till mage? Det är den svåra vägen vet du.

Jag trodde icket att jag skulle bli en sådan här mamma. Icket!

I don't do pacifiers, I do do pinkies

Detta är pojken som inte gillar nappar. Men så köpte vi nya, knalligt rosa och gröna, noggrant utvalda nappar med klotrund sugdel. Och häpp! Pojken stoppar in nappen i munnen, suger för glatta livet och säger "mhm!" som att han nu plötsligt fick kläm på det där med nappar. Mamma hurrar och tror att det där med att suga på mammas lillfingrar är förbi.


Sedan gör pojken någon konst och stoppar in halva nappen i munnen och säger "mhm!" som att han nu plötsligt kom på att nappen var en leksak.


Sedan spottar pojken helt sonika ut nappen och tio minuter senare tröstar mamma återigen sin son genom att låta honom suga på hennes lillfinger.

Av barn och deras mammor får man höra sanningen

Medan jag dreglandes fyllde på i lösgodispåsen gick en liten flicka förbi. "Mamma, mamma, kan vi köpa godis?" gnällde hon. "Nej, vi behöver inget godis i dag" svarade mamman. Ouch, den satt där den skulle. Som att jag behövde godis. För att jag är en sockerjunkie, en knarkare utan karaktär nog att vänta till helgen, tänkte väl mamman. Med all rätt.

Det var inte så många i butiken, så vi hamnade efter mor och dotter i kassakön. Medan mamman plockade i de sista varorna i kassen gjorde dottern stora ögon för vår godispåse som nu fanns i varufållan bredvid deras. Hon var som hypnotiserad. Tittade. Rörde. Lyfte. "Mamma, titta de har ju köpt godis!" "Mmmm" "Och vad mycket godis!" "Mmm, de har köpt för flera dagar". Oooouch. Såklart att vi inte hade köpt för flera dagar. Jag plockade på mig så mycket som jag brukar för en kvälls sockerfix. Dags att skära ner på karamellerna, månne?

Fråga inte om min mjölk, tack.

Av olyckliga omständigheter råkar jag hamna i samma område som en ytligt bekant. Eller ytligt bekant vore väl att ta i - en hangaround till vissa i släkten vore väl mer lämpligt. Hon stövlar fram till mig där jag sitter och försöker söva en grinig Helmut och börjar genast dra i hans fötter. Hon har inte ens sagt hej innan hon undrar "har du bra mjölk?".

"Har du bra mjölk?". "Har du bra mjölk?". Vad är det för fråga att ställa till någon man inte ens känner? "Har du bra mjölk?". "Jotack, min mjölk är rena rama dunderhonungen. Och hur har du det själv med vallningarna?" har jag god lust att att svara.

Hemska vaccination

I dag fick Helmut sin första vaccination. Fy. Fy fan. "I dag ska vi vaccinera mot difteri och stelkramp och kikhosta och polio och hjärnhinneinflammation och lunginflammation" berättade barnmorskan glatt, och förväntade sig liksom ett "Jamen så bra då!". Som att det skulle vara så vansinnigt bra. Vad sjutton, måste vi verkligen ta ALLT på samma gång? Det var riktig jävlig sjukdomscocktail som han skulle få i sig, tyckte jag, men sa förstås inte det. Sånt säger man inte till barnmorskan, även fast hon plockat fram fel journal och förde in längd och vikt på någon Jonas kurvor. Så jag sa bara "Jamen så bra då!".

Sedan plockade hon fram de två nålarna som hon skulle trycka in i hans små, mjuka, fina bulldegslår. Jag kunde inte titta på dem, djävulsverktygen, så jag tittade på Helmut istället där han satt helt lycklig och ovetandes och log och blåste bubblor om vartannat. Han protesterade inte så fasligt mycket vare sig när hon drog av Emlaplåstren som jag noggrant hade satt på honom, precis en timma i förväg, eller när han fick sprutorna. Go Helmut, go Helmut, go Helmut! jublade jag inombords. Men sedan dess har han varit lite av en ynklig pojke. Gråtit och gnällt och velat vara nära. Nu sover han på pappas bröst. Och jag tänker att vi får väl se hur det blir med den där sexmånadersvaccinationen. Om vi tar Jonas kula denna gång får han ta Helmuts om tre månader.

Ett illa lagt kraniumpussel

Mitt barns kranium är som ett lapptäcke. Som ett 3D-pussel med benbitar som jag och mannen inte riktigt fick till. Vissa bitar tycks vi ha fått på plats med vilja och våld, medan det på andra håll är alldeles för luftigt.

På sidorna syns långa fåror mellan benbitar. "Jamen nog tror jag att det ska vara så här. De passar ju nästan, inte är det så noga på millimetern." Bak på huvudet är det en benbit som tycks vara för stor för sin plats. Ungefär som om någon skalat bort en bit stor som en tiokrona från en mandarin och sedan limmat fast en skalbit stor som en femkrona över hålet. "Men vadå, om den här biten inte ska vara här, vars ska den vara då? Den är ju ungefär lika stor som hålet och på håll syns det inte." Det värsta är förstås att pusslet saknade en rejäl bit, till hjässan. Öppet holabalo rätt in i hjärnan, eller! I profil ser man fontanellen genom att det liksom buktar inåt. Tittar man noga ser man pulsen i kratern. "Uh oh, vad fan gör vi nu? Äh, det är ju ändå under huden, ingen kommer nog att märka något om vi inte påpekar det och nog går det bra bara vi är försiktiga med huvudet. Vi har hållit på med detta pussel i flera timmar nu, jag orkar inte riva upp allt och börja om igen!"

Allt detta är visst helt i sin ordning, men det gör det inte mindre vidrigt.

Perspektiv som förändras över en natt

När jag var gravid berättade en bekant att varje gång han promenerade med sin dotter i vagn stannade han ideligen och satte ett finger under hennes lilla näsa för att kontrollera att hon andades.
Mina tankar om detta som gravid: Haha, så överdrivet nojigt. Klart ungen andas - låt henne sova i fred!
Mina tankar om detta som nybliven mamma: Hur sjutton gjorde han? Helmut andas så lätt att till och med om man blöter fingret först är det nästan omöjligt att känna. Han måste vara en superpappa med superkänsel.

Parking fail

Ännu ett himmelskt ögonblick

Helmut sitter åter på min mage. Han har varit lite grinig och jag tror att det var av magknip. Vi upplever ännu ett himmelskt ögonblick, men nu är det ombytta roller. Nu är det inte pojken som guppar på grund av min mage, nu är det är min mage skakar på grund av pojken. En ljudlig serie, tja, magknipsåtgärder eller gapskratt, himmelska ögonblick is in the eye of the beholder.

Ett himmelskt ögonblick

I går kväll var Helmut inte särskilt intresserad av att sova. Istället ville han stå, titta runt, busa, suga på händerna och sånt. Vid ett tillfälle satt han på min mage och undersökte sin fot väldigt grundligt, egentligen för allra första gången. Han var så koncentrerad, knep med tårna, nöp med fingrarna och drog i de tår han fick tag i. Det såg så underbart, roligt och sött ut att jag brast ut i skratt så att hela pojken hoppade. Han tittade upp på mig med ett mycket förvånat uttryck men sprack snart upp i ett stort leende. Och jag skrattade ännu mer. Han började klucka och skratta han också. Jag skrattade ännu mer. Tillsist gapskrattade vi båda två en stund tills han hittade något annat att göra. Underbara pojke!

15 enkla steg till goda cupcakes

1. Bestäm dig för ett recept. Leilas "Lemon poppy seed cupcakes". Mmmmm.

2. Sätt det nöjda barnet i babysittern.

3. Plocka fram alla ingredienser till receptet som du i går nogsamt såg till att du hade.

4. Konstatera att en burk vallmofrön inte räcker.

5. Konstatera att du inte kan visa dig ute i mjukisbyxorna. Plocka upp bebisen, gå upp och byt byxor.

6. Konstatera att du inte kan visa dig ute utan åtminstone lite täckstift. Lägg bebisen på toalettgolvet och sminka dig.


7. Fundera på vad det var för ljud du hörde bebisen göra. Vänd dig om och konstatera att han vänt på sig för första gången och nu ligger på mage som en strandad och hjälplös val.

8. Gör en stilstudie och se honom vända på sig två gånger till. Facebooka om pojkens framsteg.

9. Kom ihåg att du skulle baka. Kom ihåg att du tog sista burken vallmofrön på den närmsta butiken. Notera den tomma bilnyckelkroken som indikerar att maken har tagit bilen till jobbet.

10. Förbered bebisen på promenad genom att tanka upp honom på mjölk och byta blöja.

11. Lägg bebisen i vagnen och försök trösta honom med lillfingret, för nu är han hysterisk.

12. Promenera till butiken borta vid rondellen och konstatera att det var varmare än du trott. Ta av dig jackan, pusta och njut lite.

13. Kom hem och baka fort som satan, för nu är ju ungen vaken och less på att sitta och glo.


14. Busa med den understimulerade bebisen medan cupcakesen gräddas.

15. Kleta på frosting, strö på lite vallmofrön och arrangera några av cupcakesen på ett tårtfat. Var noga med att fota ut mot fönstret så att ingen ser vilken orimlig oreda det är i köket vid det här laget.