Så spädbarnsligt

Alltså. Vi genomgår vår nyfunna kvällsrutin. Helmut får ny blöja och pyjamas på sig. Vi går upp till sovrummet, jag släcker ner och ammar innan jag lägger honom i sin säng. Det är nu han, enligt min plan, ska somna och allt ska vara frid och fröjd. Men den gubben går icket. Det blir grin och grin och åter grin till dess att jag förstår att han vill ha ännu en snutt favvodryck - som jag som av en händelse råkar ha på mig. Han får sin vilja genom och somnar sedan förnöjt. Jag sänker ner honom i sängen igen och ställer mig bredbent i en ljudlös segerdans med nävarna knutna i dubbla peacetecken. Men säg den lycka som varar. En timma senare letar sig ett uäuäuäuä ned för trappan. Jag går upp och prövar att lägga honom på mage på mitt bröst, för han brukar ha lättare att somna på det viset. Den här gången resulterar det inte i annat än ett girigt ähähähäh och ett litet sökande huvud on a mission som till sist suger sig fast i urringningen. Det är bara att jonglera fram behagen och se honom däcka. Igen. Förhoppningsvis för sista gången i kväll, men det kan man ju aldrig så noga veta.
Äh, väx upp va.