Hemska sängrutiner

Vi kämpar vidare med nya sängrutinerna. I kväll slet de nästan hjärtat ur kroppen på mig. Känslorna och förnuftet har inte alltid samma rekommendationer. Jag vet att det är bättre att Helmut sover själv i sin säng - för alla i familjen - och jag försöker verkligen låta honom somna själv. Det kan han göra också efter han har ätit, men sedan vaknar han till och är ledsen. Jag försöker vagga honom till ro i spjälsängen med gungfötter, jag sjunger vaggvisor och jag låter honom suga på lillfingret för att han ska somna om, men ingenting duger. Han är ledsen och blir bara ledsnare ju mer jag försöker bita ihop och låta honom inse att det inte är farligt att somna själv.

När det tillslut inte går längre och jag plockar upp honom är han så vansinnigt ledsen att det inte riktigt hjälper att hålla och vyssja honom fastän jag vet att det bara är närhet han saknar. Han gråter, hulkar och håller om mig i ett järngrepp. Då vill jag inget annat än att säga förlåt, förlåt, förlåt och låta honom somna i min famn och strunta i att borsta tänderna och stänga tv:n nere i vardagsrummet och ta på mig nattlinne och istället hålla honom tills jag också somnar. Samtidigt drabbas jag av ett så dåligt samvete över att jag ville ha de sista timmarna av den här kvällen för mig själv, trots att han fått min odelade uppmärksamhet så gott som hela dagen. Min son gråter utan hejd bara för att han vill veta att han inte är ensam. Han får pölar av tårar i öronen och låter allt nasalare för varje skrik, och jag försökte få honom att sova själv och längtade ner till vardagsrummet och nåt ruttet avsnitt av "Poirot". I själva verket älskar jag ju hans närhet minst lika mycket som han älskar min.

Tillslut, när han äntligen hulkande somnat om låter jag ändå förnuftet vinna och lägger tillbaka honom i sängen och tassar ner igen. Men nästa gång han vaknar ska han få sova bredvid mig. Man behöver väl inte lära dem att sova ensamma så abrupt?