2 augusti 2009

Klantiga morsan förolämpar okända barn

På promenaden kommer två okända tjejer i åttaårsåldern fram till oss och vill titta på Helmut. De tittar storögt och ser så söta ut att jag liksom vill vara snäll mot dem, så jag berömmer dem för deras fina, somrigt blommiga och chockrosa kläder.
- Det är för en pojkes skull, säger den ena tjejen.
Det låter vansinnigt rart och jag kopplar genast till hur spännande det var och vilka förberedelser (såsom att synka kläderna med bästisen) det innebar att leka med någon kille, i första hand snyggingen Simon. Alltid var det med stora förhoppningar - inte att nödvändigtvis bli frågad chans på (även om det förstås var den heliga graalen man ständigt eftersökte), men gärna att leka typ Ryska posten och få sig en kram.
- Ojoj! Lycka till, undslapp det mig mitt i nostalgivågen.

Det skulle jag tydligen inte ha sagt. Samma tjej får plötsligt en mycket indignerad och arg uppsyn. Hade hon varit lite äldre och sett på lite fler amerikanska talkshows hade hon tveklöst utbrustit "beeeyatch" och skickat huvudet sådär sidledes.
- Mäh, vi har killar faktiskt och ingen lycka och det är Leo! spottar hon fram ytterst osammanhängande.
- Jaha, då förstår jag, säger jag ursäktande fast jag inte alls förstår. Jag tittar på dem i ett par sekunder utan att veta vad jag ska ta mig till. De säger inget mer och jag säger inget mer. Sedan går jag därifrån och bestämmer mig för att jag ska lära mig mer om barnpsykologi till dess Helmut är åtta.

1 kommentar:

  1. Ojoj.. "vi har killar faktiskt och ingen lycka och det är Leo!" Snabbtolkat har de en och samma pojkvän, tacka tusan för att de saknar lycka. Stackars småtejer. ;-D

    SvaraRadera