12 maj 2009

Mitt liv från Beck till beck - del 2

När jag så kom hem från Australien blev jag illa kvickt tillsammans med han den där långa som lite drygt tre år senare skulle bli min äkta man en solig dag i juni. Jag var upp över öronen förälskad, himlastormande kär och älskade honom för den vackra människa han är. Jag var, och är fortfarande, förvissad om att han är första och sista mannen jag skulle känna så för. Kanske rörde vi oss rätt fort i förhållandet, två månader efter att vi officiellt blivit tillsammans flyttade vi inofficiellt ihop, men när man har hittat rätt person känner man det i hela kroppen och då spelar hastigheten ingen roll.

Den allra första tiden bodde vi i olika städer och jag körde gärna och ofta de 13 mil som skilde oss åt. Helst stannade jag så länge mitt arbetsschema tillät - och för det mesta blev det generösa weekends tack vare det våld jag brukade på tvättstugeschemat - men det hände att jag köpte C-vitamin, tidningar och godis och åkte ner för några timmar när han var förkyld. Den våren och sommaren drack vi kaffe på min balkong, dansade på Morrisseys födelsedagsfest, drack vin i skymningen, tittade på hockey-VM i hans röda tv-soffa, kysstes på picknickfiltar, lyssnade på Moneybrother i min bil och pratade om livet vid strandpromenaden. Jag minns det som att solen alltid sken och värmde oss, men det kan den rimligtvis inte ha gjort.

Så småningom bredde sambolivets bekvämlighetsfilt sig över oss. Vi trivdes bäst i varandras sällskap, så varför krångla till det? Istället för att gå ut på lördagskvällarna stannade vi hemma med en flaska vin, en påse godis och en film. Moulin Rouge, Spinal Tap och Beck, det mesta har gått ner, men vad det är på tv-skärmen spelar egentligen mindre roll. Det brukar raljeras över par som klamrar sig fast vid soffan helg efter helg, men det torde vara ren och skär avundsjuka som talar. Vad kan vara bättre än att att spendera en hel kväll på axeln på den man älskar, lukta honom på halsen och glömma allt annat?


Att titta på Beck från min mans axel, åh.

11 maj 2009

Hur du vet att du har en sömnmarodör i sängen.

Tre säkra tecken, i kronologisk ordning, på att bebisen 02.30 inte är intresserad av en rofylld fortsättning på natten:
1. Inandning. Armvift. Utandning. Inandning. Armvift. Utandning inandning. Utandning sprattel. Inanadning vift sprattel utandning inandning vift-utandning-inandning-sprattel-utandning-inandning-vift-flämt-sprattel-flämt-flämtsprattelviftflämtsprattelviftflämtsprattelvift.
2. Tända lampan. Bebisen hälsar dig med två klotrunda ögon och ett förväntansfullt "eeeuuu?".
3. Bebisen tolkar alla försök till vaggning/gungning/rapning som uppmuntran till aktivitet och svarar genom att studsa, jollra och vifta med.

8 maj 2009

Åh väx aldrig upp



Åh väx aldrig upp.

7 maj 2009

Äh väx upp!


Äh väx upp!

Gående bord på lunchen

Dagens lunch: resterna av gårdagens pizza. Intogs vid middagsbordet, gåendes på en och samma plats med Helmut i bärsele på magen. Vad gör man inte för att få tyst på ungen och stilla hungern. Datorn på bordet med Aftonbladet på skärmen - lite kul måste man väl ha själv också. Undrar vad grannarna som passerade utanför fönstret tyckte om utförandet. Full pott för viljan måste jag i alla fall ha fått.

6 maj 2009

Meningen med livet? Skit.



Ibland lägger min son pannan i djupa veck och ser så innerligt fundersam ut. Som om han funderade på något riktigt klurigt. Hur världen hänger ihop, botemedlet till aids eller meningen med livet. Jag tittar in i hans knallblå bebisögon och undrar vad han tänker på. Då lägger han av en brakskit och jag funderar inte längre.

Mitt liv från Beck till beck - del 1

2002/2003 backpackade jag mig genom en begränsad del av Australien. Det hela var mycket spännande. Jag såg mig själv som ganska vuxen, mogen och intellektuell/djup, men såhär i efterhand skulle jag snarare kalla mig själv ung, dum och djuping-posör. Det var förstås ett avstamp från livet som jag kände till, mot något nytt. Vi träffade nya vänner, sköjdes av pissljummet vitt BIB-vin serverat direkt ur påsen, åt nudlar och Subway, skrattade åt det mesta och slog dank. Jag lyssnade mycket på musik, och hittade ett varuhus där man kunde lyssna på musik genom att scanna en skivas ean-kod i en manick med ett par hörlurar. Väldigt tekniskt avancerat, tyckte jag. Beck hade just släppt sin Sea Change, och även om jag aldrig köpte den lyssnade jag rätt mycket på den i butiken där. Jag lyssnade på många skivor, men Sea Change är av någon anledning den enda jag kan nämna.




Då tyckte jag mig vara rätt kulturell som "bodde" i ett annat land och allt, men när folk i efterhand frågar vad australienarna äter har jag inte svaret (inte är det bara nudlar och Subway? Väl?) och när jag och maken fantasireser till Sydney och jag ska guida honom runt staden kan jag bara vägen mellan Wake up!-vandrarhemmet och backpackerkontoret. Om än inte så intellektuell och kulturell var det en fin och nödvändig resa, på många sätt. En brygga mellan barndomen och vuxenlivet, om man ska vara dramatisk.