Liten på jorden

Okej, jag har väl varit lite väl styv i korken. Han är stor för sin ålder, men storlek 80 ... inte riktigt än.

Vad man behöver

Jag satt i vårt kök i dag och tänkte att vi skulle behöva göra om i köket. Nu när vi gjort lite fräscht i de flesta andra rum ser köket jämförelsevis nedgånget ut och dessutom blev tapeten skadad på två ställen i samband med golvskadan. Jag tittade på trappen och tänkte att vi skulle behöva göra om den också. Bort med furun och de hemska tapeterna, in med nytt trä, eller bara lite målarfärg, och de tjusiga men ack så dyra lamporna som jag har spanat in i 1,5 år. Och så tänkte jag på vår klädskrubb. Där skulle vi verkligen behöva göra om. Jag använder ungefär en tiondel av garderoben för att jag knappt vet var några vettiga kläder är där inne. Har någon sett min svarta klänning som försvann i november får ni gärna hojta.


Sedan gick jag på en promenad på fältet runt knuten och kom på en sak. Jag har allt jag behöver. Den tanken ska jag hålla kvar i dag, tänkte jag. Så när jag sedan kom hem igen tänkte jag: Jag har allt jag behöver. Men det vore förbannat fint att göra om i köket. Och i trappan. Och i garderoben.

Vi konverserar! (och ungen är bara fem månader gammal!)

- Men Helmut, är något på tok?
- Mmmmmm!
- Vad är det då, vill du ha något?
- Mmmmmm!
- Vad vill du ha då?
- En, en, en...
- Ja?
- En, en, en...
- ... en puss?
- Nä-ä!
- ... en leksak?
- Nääää!
- ... en ny blöja?
- Eeeeeehh..
- Är det en ny blöja du vill ha?
- Nä-nä-nä!
- Nähäpp, en ... tupplur?
- Näääää-äääää!
- Men du kan ju inte bara gnälla och inte berätta vad det är du vill ha.
- Nää.
- Jamen berätta då.
- Nääääääääää!
- Suck.

(Tips till andra föräldrar vars femmånadersbebisar ännu inte konverserar: passa på att fråga ja/nej-frågor när barnet är missnöjt och låter mmmmmmmmmmmmmm eller näääääänäääänänänänääääänänänä)

Självmordsbenägen tjockis?

Alltså. Vad vill det säga att de riktade annonser som jag får på min sida på Facebook ser ut såhär? Vad tar de mig för, en självmordsbenägen tjockis? Men, men. Man kanske skulle ta det där livslusttestet, det skulle inte vara helt fel med "tipps" på hur man blir längre. Jag har en lång make, så ett par centimeter till vore faktiskt bra.

There, I fixed it too!

Tidningslösningen var ohållbar. Det här bidde bra mycket bättre. Tack livskamrat!

There, we fixed it!

Laila poängterade att man enligt denna varningslapp måste stirra på barnet hela tiden, till och med när det sitter på golvet. Texten säger: "VARNING LÄMNA INTE BARNET UTAN TILLSYN". Inte. Aldrig! Undrar hur TrippTrapp resonerade när man valde denna varning.
- Har du hört så obehagligt, här i veckan ramlade grannens barn nedför trappan och bröt benet.
- Huvva... Och jag känner en som stoppade i sig lite tvål för ett tag sedan.
- Usch, olyckan kan verkligen vara framme närsomhelst.
- Ja, om man ändå kunde göra något åt saken. Men vänta nu, det kanske vi kan! Vi har ju en produkt som väldigt många småbarnsföräldrar köper. Tänk om man skulle...
- ... sätta på en lapp som förbjuder föräldrarna att någonsin lämna barnet ensamt? Ja, det borde verkligen göra susen!
- Helt klart. Vi skriver på alla tänkbara språk och illustrerar med ett par streckgubbar så att meddelandet verkligen inte går någon förbi.
- Småbarnsföräldrar från jordens alla hörn och Nobelstiftelsen kommer att tacka oss.

Bananflugeproblem

Istället för att lösa problemet med bananflugan en gång för alla: tidningsbygge.

Du leker ju fel!

- Du leker ju fel Helmut. Titta här. Du ska dra i det där handtaget. Dra. Inte suga. Dra. Äh, får jag visa. Såhär ser du. Ser du vad mycket roligare det blev nu då, nu skakar ju hela elefanten, så galet. Pröva själv då. Nej, dra sa jag! Inte suga. Sug på vilken grej du vill - här har vi meningslösa sugargrejer till exempel - men den där är det ju meningen att man ska DRA i, det är då det blir roligt. Jaha tar vi den grejen istället? Nej den ska du inte dra i, den ska du prassla med. Knyckla ihop den lite så prasslar den. Den sitter fast i hörnet där så om du du drar åker ju hela gymmet med ser du väl. Det inte tänkt att man ska göra så. Ååååh, kolla här då. Prassel prassel. Kul va? Vilket häftigt ljud! Okej, gör själv nu då. Nej INTE dra sa jag, prassla. Om du vill dra kan du göra det i elefantsvansen som vi lekte med tidigare. Dumma unge.

Gym fail

Ända sedan Helmut föddes har jag tänkt att vi inte skulle ha något babygym åt honom. De är stora och fula och onödiga och dyra. Han kan väl för sjutton ligga på en filt och leka lika gärna. OM vi överhuvudtaget ska ha ett gym kan det dära stilrena i trä från Ikea gå an, men absolut inte de galet färgglada, plastiga. Hur skulle det se ut i vårt vardagsrum egentligen? Sedan såg jag ju hur mycket gladare han blev i E:s gym än på någon rutten filt här hemma och då är det väl klart att pojken ska ha ett babygym.

Jag köpte detta. Det största och fulaste och plastigaste och färggladaste och näst dyraste jag kunde hitta. Det var märkt 0-10 månader. Helmut är fem - halva lektiden borta. Nu när jag kommit hem och funderat igenom detta lite i lugn och ro känner jag att jag gick bort mig totalt i hela den här gymgrejen, från start till mål.

Varning!

Den här varningslappen sitter på Helmuts stol. Lämna för allt i världen inte barnet ensamt, säger den. Så då gör jag inte det. Jag har nu kontrollerat samtliga möjliga avlastningsytor och -grejer i huset och har hittat liknande varningar i anslutning till bland annat hoppgungan, vagnen och skötbordet. Jag bestämde mig tidigt för att vara en god mor och som ett led i den satsningen gör jag exakt - EXAKT - som varningarna säger. De är min lag! De enda ställen jag lämnar honom ensam under korta stunder på är en filt på golvet, i soffan, på köksbordet och diskbänken. Har inte hittat några som helst varningar på dem eller när jag googlat på tex filt eller köksbord. Jag ska strax köpa sånna där trappgrindar som hindrar honom från att smita iväg, sedan kan jag ju lägga honom i trappan också.

Dagens outfit (fashion!)

There's a brand new dance
but I don't know its name
Oooh, fashion!
Fashion! Turn to the left


Fashion! Turn to the right


Oooh, fashion!


We are the goon squad
and we're coming to town
Beep-beep!
Beep-beep!
Dagens outfit: tröja Me&I, sparkbyxa Me&I, dregellapp Name It

ÄGD!

Udda fåglar

Dagens BB-sidor. Finn ett, eh, exotiskt inslag.

My lucky day

- Helmut?
- Ja?
- I dag är det din lyckodag!
- Jaså?
- Är det nånting som du har velat leka med i flera månaders tid, men aldrig fått?
- Få se nu ...
- Någonting vid frukosttid?
- Eh, ja, bara det som verkar vara den roligaste grejen i världen.
- Skulle du kanske vilja leka med den i dag?
- Skämta inte. Alltså om du skämtar med mig sparkar jag dig i magen när du sover.
- Men det gör du ju redan..?
- Hårdare.
- Nej, jag skojar inte. Jag tänkte att du skulle få ...
- Ohmygodohmygodohmygod! Ge mig juicepaketet!
- Vänta lite, ska bara ...
- NU!
- ... sätta på den här först.

Hoppsan

Alltså den här hoppgungan... Jag vet inte... Vad är det för konstruktion egentligen? Klämmojäng på ett dörrfoder? Njäh... Bäst vad det är får jag det där i huvudet, och med tanke på min fontanell vore det synnerligen olämpligt. Jag menar, hur säker är är klämman eller fjädern? Och vilken vikt pallar fodret? Nä vet nån vad. Jag fejkar att jag inte vet vad jag ska göra, alibisnurrar runt lite försiktigt och låtsas ha hyfsat kul tills päronen har fixat till det där ordentligt.

Helmut stajlar på BVC

Just hemkomna från föräldraträff på BVC, där vi fick lära oss spädbarnsmassage. Helmut var i vanlig ordning en liten guldunge som visade sig från sin allra finaste sida och babblade och bubblade oavbrutet. Han charmade alla morsor och fick bebisarna att skratta (gissa om jag blev stolt när han till och med får bebisarna att skratta - vilken komiker, va?). En mamma var mäkta imponerad över hur duktig Helmut är på att stå. I knooooow! Jag tittade runt och konstaterade de flesta andra knappt stod alls. Helmut har ju bara stått i princip sedan han föddes såatteh. Bara för att stajla lite extra gjorde jag vårt specialtrick (två gånger, thank you very much!) där Helmut ligger ner, tar tag i mina händer och drar sig upp till stående (jamen okej då lite, eller ganska mycket, hjälper jag till att dra upp honom men ändå, han är så STARK!). De måste ha känt sig lite nedslagna när de gick hem. Att få ett sånt praktexemplar in their faces liksom. Hårt.

(Meanwhile kommer alla andra morsor hem och slår sig genast ner vid sina bloggar. "Var på föräldraträff i dag. Jesus, vilket störigt barn som var där! Helmut hette han visst och han levde om som bara den. Man hörde knappt vad barnmorskan berättade - kul. Jag försökte med några artiga men menande leenden få hans mamma att förstå att jag var där för att lära mig spädbarnsmassage, inte lyssna på en högljudd unge liksom. Tur att min tjej var exemplarisk och snäll så att jag slapp sitta och skämmas som den där stackars mamman. Min gullunge skrattade till och med sitt hjärtligaste bebisskratt, och jag såg på skrikbarnsmammans blick att hon blev superimpad av det. Tror jag det - hon har väl aldrig hört Helmut skratta kan jag tänka mig. Jag var tvungen att säga att han var duktig på att stå, bara så att hon inte skulle känna sig som en helt misslyckad mamma. Då blev hon helt desperat av någon anledning och drog i hans armar (TVÅ GÅNGER!!) för att det skulle verka som att det var han som ställde sig själv, medan det helt klart var hon som drog upp honom. Vem försökte hon lura, liksom? Pinsamt.")

I natt jag drömde

I frisörstolen:
- Jag skulle vilja färga håret.
- Vad vill du ha för färg?
- Mörkare brunt, ungefär chokladbrunt.
- Okej, kan du visa på färgkartan vilken nyans ungefär.
- Jaaa, ungefär sådär. Men innan du sätter igång och blandar vill jag bara visa dig en sak för att dubbelkolla att det funkar. Det här är Hedemoratofflorna som jag vill att du färgar. Som du ser har jag sprayfärgat dem med lite gult och svart. Jag vill ha en naturligare nyans och tänkte att om vi tar en som är lite mörkare brun än originalnyansen kanske det täcker det jag har målat?


?

Så gick det till när vi fick veta att Helmut var på väg

Min historia:
Det var i fjol somras, någon gång i juli. Ute är det en underbar, strålande sommarmorgon och jag sitter uppe på toaletten och väntar på ett plus- eller minustecken. De där låååååångsaaaaammaaaa sekunderna mellan att man har kissat på stickan och man kan läsa av resultatet är en pina. I mitt huvud snurrar fantasier om en eventuell framtid och all viljekraft går till att kväva impulsen att titta i rutan NUNUNU! Det vill jag inte göra, jag vill inte titta för tidigt och bli jättebesviken över att det är ett minus och så kanske det ändå är ett plus och så har jag blivit ledsen och sedan glad jättesnabbt, och det kan ju aldrig vara en bra start för en så liten människa eller en så liten människas blivande mamma. Jag har haft på känn att det ändå ska vara ett plus, och har nämnt det för maken men inte sagt till honom att jag testar nu. Folk har haft fel förut och jag vill inte trissa upp honom i onödan.

Så tittar jag på stickan ändå, fast alla de där jämrans sekunderna inte har gått. Det är inget tvivel om det, inget "kan det vara..? ja..? jo..? nä..?". Det är ett starkt och vackert plus mitt i rutan. Jag blir alldeles överväldigad och lycklig och liksom nollställd. Jag sitter kvar ett par sekunder med tårar i ögonen och skakande händer och bara tittar. Så hivar jag mig ut genom dörren och ropar till min man som sitter på nedervåningen. "Kom hit!" Det tar någon sekund innan han lite trevande svarar "Vad är det?". "Bara livets mirakel är det, vad sjutton, masa dig bara hit nu din skit" tänker jag men hojtar istället "Kom bara, jag vill visa dig något". Jag hör honom resa sig och komma upp för trappan, och när han hunnit halvvägs upp visar jag ivrigt upp stickan och väntar på hans reaktion. Han blir lika nollställd som jag. Han tittar på mig, han tittar på stickan och så tittar han på mig igen. Och så kommer orden som varje blivande mamma vill höra.

(Vad jag skulle gissa är) min makes historia (fast det är jag som har skrivit den):
Det var i fjol somras, någon gång i juli. Ute är det en underbar, strålande sommarmorgon och jag sitter nere i köket och väntar på att kaffet ska brygga klart. Jag brukar alltid vara först uppe - min fru drar sig gärna några minuter extra och brukar dessutom ta rätt bra tid på sig på toaletten med all ansiktstvätt, smink och diverse grejer som jag inte har någon aning om. Den här morgonen tar hon extra lång tid på sig. När väl toalettdörren knarrar upp ropar hon genast på mig med en sträng och konstig röst. "Kom hit!" Jag fryser till i ett ögonblick. "Vad är det?" undrar jag, för det låter definitivt som att jag har gjort något fel. Lämnat toalettlocket uppe, glömt en t-shirt över en stol, inte ställt undan parfymen rätt i den ordning hon har skapat men aldrig delgett mig om - vad kan det nu vara för en krissituation där uppe? "Kom bara, jag vill visa dig något!" svarar hon ännu strängare. Uh oh. Jag lommar iväg. Halvvägs upp för trappan ser jag henne. Hon är väldigt upprörd över något och hennes händer skakar. Hon sträcker fram ett avlångt föremål mot mig och jag försöker pussla ihop hela situationen. Jag tittar på henne, jag tittar på föremålet, jag tittar på henne igen. Och så säger jag det enda jag kan komma på. "Vill du att jag ska borsta tänderna?"

Lite besöksstatistik

Ser att någon i hemstaden hittills i dag spenderat 5 timmar 52 minuter och 44 sekunder på denna blogg. Det är annat än de 55,2 % som spenderar "less than 5 seconds" hos mig, och det förtjänar något slags erkännande tycker jag. Så tack så mycket mamma!

Potentiell snygging

Den dära barnmorskan som tyckte att Helmut var så vansinnigt stilig med en gång när han föddes... Eeeehhh... Hon måste ha menat att han hade potential att bli riktigt fin bebis. Så måste det vara.

Dyrt kalas

Vi var på födelsedagskalas i helgen. Jag och Helmut hade en festival som hette duga. Medan husets allra yngsta förmåga, E, satt i en famn någonstans var jag blixtsnabb med att lägga ner Helmut i hennes babygym, som värsta gymsnikaren (man vet ju mycket väl hur irriterande det är när folk snor ens maskiner i gymmet. Eller ja, man har ju hört hur irriterande det är av folk som faktiskt går på gym).

Helmut höll på att smälla av. Han gjorde stora ögon och drog och fixade som om det inte fanns någon morgondag. Bäst leka skiten ur den här grejen för det är nog enda gången jag ser något så här ballt, verkade han tänka. Inte ens när E lade sig bredvid Helmut och pillade på hans armar för att få lite uppmärksamhet brydde han sig om något annat än de där färgglada plasthandtagen. Stackars understimulerade barn, vi måste nog köpa ett sånt där så att han blir en lycklig pojke.



Och jag då, jag hittade minsann en KitchenAid i köket. Och jag ba "åh". Födelsedagsbarnet, fikabakerskan och husfrun (all in one!) intygade att det var guds gåva till hushållet och att hon hade blivit närmast förnärmad över hur enkelt det var att baka med den dära (snygga!) mackapären. Sedan hade hon lagt upp allt det rågoda fikat på sådana där fina Mateusfat som jag vill ha. Stackars understimulerade mamma, vi måste nog köpa allt det där så att hon blir en lycklig kvinna.

Kostnad för att gå på kalaset: present + blommor + babygym + kitchenaid + Mateusfat = 9 000 kronor. Det trodde man inte, att man skulle bli 9 000 kronor fattigare, när man tackade ja till det där kalaset.

Gammalt trick

Allright Helmut, visst börjar vi kunna det här med att kasta alla leksaker på golvet och sedan gnälla för att man inte har något att leka med? Ska vi pröva nåt nytt istället, till exempel att lägga alla grejer i en prydlig hög när man har lekt färdigt?

Tips på bra höstmusik - vi har inte riktigt hela listan!

I vår familj är maken teknik- och musikkillen. Jag är en imbecill i största allmänhet, men särskilt när det gäller teknik. Därför bad jag honom göra en vemodig höstspellista som jag kunde lyssna på under mina promenader. Sagt och gjort, maken snodde ihop den, pluggade in shufflen i mina öron och schasade ut mig på en promenad. Han hade hittat av precis rätt. Spellistan får lätt 4 höstbollar av 5 möjliga. Om det inte hade varit så jämrans hög volym hade den nog fått 5 bollar, men jag hade råont i öronen (tinnitusvarning!) när jag kom tillbaks så det drar såklart ner betyget.

Här är hela listan (just nu alltså, maken låter hälsa att den inte är färdig än). Som tur var så var det inte lika hög volym på Spotify som på iPoden, så räds inte att klicka på länkarna.

1. Coldplay "The Scientist"
2. Bo Kaspers Orkester "En dag att bli kär på"
3. Andreas Mattson "Metal Sky"
4. a-Ha "Crying in the Rain"
5. Doves "Lifelines"
6. Buffalo Tom "Wiser"
7. Empire of the Sun "Without You"
8. Bruce Springsteen "The Wrestler"
9. Keane "Love is the End"
10. The Killers "A Dustland Fairytale"
11. Coldplay "Lovers in Japan/Reign of Love"
12. Lisa Miskovsky "Still Alive (Junkie XL Mix)"
13. Kings of Leon "Knocked Up"

Drömfrukost

Den här bilden önskar jag att jag hade fått se för typ tre månader sedan. Då gjorde maken frukost till mig vareviga morgon innan han for på jobbet, och jag kastade i mig de färdigbredda mackorna i all hast innan Helmuts minor breakdown utvecklats till major breakdown.

I dag gjorde jag frullen helt själv medan Helmut lekte snällt i sin stol. Det blev kaffe, rågkaka med ost och cognacsmedwurst och inte minst en smoothie på jordgubb, hallon, blåbär, banan, vaniljyoghurt och apelsinjuice. Facebooktumme till 4,5 månaderingar.



... alltså, det gjorde inget att Helmuts tålamod var slut till dess frukosten var klar. Lite gnäll får man väl räkna med.


... när man har ätit en macka är man inte så hungrig längre, så då går det bra att ungen är lätt hysterisk, man kan ju underhålla honom med en hand sådär.


... men vadå, det är bara mysigt att äta den sista mackan med bebisen i knäet, han är ju så nöjd om han får sitta hos mig.


... vem behöver kaffe egentligen? Det blir man bara stissig av. Det går lika bra att ta hand om en arg bebis.


... men SLUTA SKRIK, unge!

Sveriges 3676:e största blogg har vaknat

Godmorgon.





(Ja, alltså den hittar du här - den här bloggen är opopulärare än så)

Rart och roligt

Jag och en väninna satt ute i lekparken för några dagar sedan och språkade medan hennes sötnosar till barn gjorde av med lite leklusta och överskottsenergi. Till sin hjälp hade de bland annat vinbär, Pez-figurer och den stora rutschkanan. Vi diskuterade väl något väldigt viktigt för det var med nöd och näppe som jag någonstans i bakgrunden hörde, men just då inte lade någon som helst vikt vid, ett utdraget "squuuuuuuueeeeeeeaaaaaaaaaaaaaaak". Fem sekunder senare kommer stoor'n springandes till sin mamma och med gråt i halsen klagar "mammaaaaa, jag har ont i rumpan". Tidigare hade jag noterat att tårtsmulan i fråga också visst hade aningens för stora byxor som envisades med att åka ner. Man kan ju gissa sig till vad som just hade hänt som orsakade stjärtontet.

Ja, det tyckte jag var ett rart och lite roligt ögonblick under en i övrigt helt vanlig dag.

Proffsutlåtande: helt perfekt pojke

När vi var hos barnmorskan i veckan öste hon i vanlig ordning en massa beröm över Helmut. Hon säger alltid att han är så fin och perfekt och har så vackra ögon och färger. Duh, han är ju bara jordens finaste bebis. Det borde hon kunna se, hon som träffar en massa andra barn dagarna i ända. Vid det här laget torde det vara officiellt att Helmut är finast - jag tycker det, maken tycker det, mormor och morfar tycker det och framför allt tycker alltså proffs som barnmorskorna det. Redan när han var alldeles alldeles nykläckt såg barnmorskan att vi hade fått en jättefin son, hon sa att det minsann var en riktig snygging.

Jag kan inte tänka mig att de säger till alla föräldrar utan bara till de som får barn som är verkligt fina.

Väl?

Där satt den!!!

I kväll blir det festmiddag för att fira vinsten! Kassler med ananas till huvudrätt och konserverade päron med After Eight till dessert. Fästligt då da.

PS. Svenska spels hemsida suger.

Sveriges största blogg har vaknat

Godmorgon.






(Ja, alltså du hittar den här eller eventuellt här, vet inte vilken av dem som är störst)

Kaxigast?

Ny dregellapp. "Kaxigast i stan!" Med en genomsur dregelscarf tvivlar jag på att någon tar dig på så särskilt stort allvar, oavsett hur kaxig du är och oavsett vad du har att backa upp det med. Kax + dregellapp = pajas. Vad är det för korkade scarfar/scarfs/scarfsar du har, Helmut?

Ninjan

Nu begriper jag ju vad han sysslar med. Han leker ninja (Donatello i Teenage Mutant Ninja Turtles) för sjutton gubbar!

Den här hivar vi ut, tänkte jag

To do:
* Barnsäkra lägenheten. Kontrollera särskilt att lister, trösklar, foder, karmar, fönster, dörrar och dylikt inte kan monteras ned av bebisen.



(Ja det stämmer, ungen slet loss denna list helt själv)


(Jag undrar om det är bra virke i Helmut eller dåligt virke i listen och/eller den person som satte dit den)


(Alltså, det var en hantverkare som satte dit den, inte jag som man kan luras att tro)

Ljuv musik för små öron

Mamma Sträng brukar visst sjunga "Ekorr'n satt i granen" för sin lilla prinsessa. Helmut har också en såndär sång som han får höra dagarna i ända. Den är helt perfekt - en riktig sång med Helmuts riktiga namn i som dessutom är lagom barnslig och vansinnigt trallvänlig. Såklart sjunger och sjunger och sjunger vi den för honom till förbannelse. Typ som jag tänker mig att alla bebisar som heter Lena får höra den här och alla bebisar som heter Inga får höra den här och alla bebisar som heter Slim Shady får höra den här.

Tuffast? Verkligen?

Det syns inte så bra, men på dregellappen står det "Tuffast i stan!". På dregellappen. Tuffast i stan. Jag tycker att det liksom finns ett inbyggt fel i det där, men vad vet jag, det kanske är råinne att dregla nuförtiden.

Sånt man säger

Saker som Helmut får höra av mig en normal dag:
- Hej!
- Nämen! Vad är det här för en fot? Jag tror att jag äter upp den!
- Men hej älsklingen!
- Vad tror du? Ska vi gå ut och gå en sväng?
- Hej!
- Nämen! Är det du som ligger här? Är det du?
- Åh, hej!
- Ska vi äta?
- Hej!
- Vad är det här för en söt en pojke? En så fin pojke tror jag aldrig att jag har sett förut!
- Men hej! Hej på dig!
- Ska vi gå och titta i fönstret när pappa kommer?
- Hejhej!
- Nämen! Vad är det här för ett gulligt tjockislår? Nu pussar jag upp det!
- Hej!
- Är det dags att sova en stund?
- Men hej! Är det du som sitter i mitt knä? Det hade jag aldrig kunnat tro.

Undrar hur mycket intryck barnen tar av det de får höra de första månaderna. Är det allt för mycket kommer Helmut definitivt att bli en mycket förvånad och överentusiastisk man som inte kan ta ett beslut själv och hälsar alldeles för mycket på folk.

Bebiscravings

Gaaah, ge mig!

I dag vill Helmut leka med coola vuxengrejer. Skallrorna har spelat ut sin rätt och kräftan är bara såååå 19 augusti. I dag gäller MacBooks och iPhones och kaffekoppar. Så här kan det se ut under ett MacBook-craving-il. Och min mobilskärm är täckt av små små fingeravtryck i saliv. Ja, vad gör man?

Mysförmiddag

Det blev en mysförmiddag istället. Såhär dansade vi sittryckare tills Helmut somnade i mina armar.

Svarslös

Min kompis beklagar sig över sin och sin sons sömn för mig (OBS! Nästan helt autentiskt samtal):
- Det har blivit så jobbigt på nätterna, jag är helt urlakad. Leo vaknar varje natt!
- Jaså, oj din stackare! Håller han igång länge?
- Nej, alltså han vaknar för att äta sedan somnar han om på en gång.
- Eh, jaha, ja så kan det ju vara. Vaknar han många gånger alltså?
- Nej, han vaknar en gång och så måste jag ge honom mat.
- ... okej ...
- Ja, ända sedan han föddes har han ju sovit hela natten i sträck så det är så sjuuukt jobbigt att han ska vakna såhär. De sista dagarna har jag verkligen varit som en zombie.
- Jahaaaa.... eeehhh, ja det kan ju vara jobbigt. Är det så att han går och lägger sig sent och stiger upp tidigt?
- Nej, han lägger sig åtta och vaknar sju när vi stiger upp.
- ... och har ni det svårt att få honom att sova på kvällen?
- Nej, när han har fått ny blöja, pyjamas, mat och tutten kan vi lämna honom ensam i sovrummet, så ligger han och kikar och suger på tutten tills han somnar.
- Oj, är ni inte rädda för att han ska rulla ur sängen då?
- Han sover i sin spjälsäng.
- ...
- Ja, alltså jag tycker att det är sjukt jobbigt.
- ...
- Att han ska hålla på och vakna på det här sättet.
- ...
- Jag önskar att det kunde bli som förut.
- Nu pratar vi om något annat, tycker jag.

Omysmorgon

Testar att mobilblogga live från vår katastrofala "mysmorgon". Helmut har antingen inte begripit vad mysmorgon är eller så är första trotsen här. När jag försöker få honom att sova eller i alla fall mysa får jag en spark i magen eller rivnyp i fejan. Well, two can play this game. Då iggar och bloggar jag. Vad sa du nu då Helmut? Mer sparkar i magen och outhärligt skrik? Det ser ut att bli en kort spelomgång detta, ungrackarn sitter på alla trumfkort.

Ps. Jag har pimpat bloggen lite, vad tycks? Klicka omoget för dåligt, kul för bra och bekant för njäh.

Snabbtest

Äh, vad säger ni, Expressen webbtest. Ska vi helt enkelt svara ja på de där frågorna, spara oss lite onödig testtid och gå vidare med våra liv?

I can see you, hello!

Baby, I can see you! Hello! Hello! Hello! I can see you! Hello! Hello! Hello!

Pojken som nästan (nåja) fick heta Mård

En bekant berättade om ett par som hade döpt sin förstfödde son till Björn. Inget konstigt med det. Men när nästa son kom och fick heta Varg blev det desto märkligare. Varför vill man ha svenska rovdjur som tema på sina barn, liksom? Vi funderade ett tag på att i samma anda döpa Helmut till Mård. Det skulle funka både för flicka och pojke, ju. Mitt emellan Maud och Tord.

Sicksackande mamman

De här skorna promenerade jag med på stan i går. Redan på väg till bilen kände jag att det här kan aldrig sluta gode. Och som jag hade rätt! På en gång åt sig skorna in i hälarna och trampdynorna värkte som om jag gått på fjällvandring i högklackat. Bilden jag hade framför ögonen där jag strosade runt i snygga pjucks, lite coolt avmätt med en take away-latte i ena näven och barnvagnen i den andra byttes snart mot en helt annan. Efter fem minuter på stan var jag lycklig att jag hade en barnvagn att stödja mig mot. Jag gick dubbelvikt över vagnen och Helmut fick alibiåka runt på två hjul meste hela tiden, för att det skulle se åtminstone lite normalt ut, men då fick jag ju låtsas att jag hade fasligt många svängar att göra. Inne i butikerna såg det kanske någorlunda okej ut, men jag undrar vad de som såg den dubbelvikta morsan sicksacka sig fram på den relativt folktomma gågatan tänkte.

Badkrukan

- Skeptisk? Jag? Inte alls. Jag älskar att bada. Jag såg en tecknad katt göra så här en gång och jag ville bara testa.

De finaste minuterna av dopet ...

... det var när min man läste "Lyckans minut" av Erik Lindorm, som jag tycker är så fantastisk och talande, så att det knöt sig för honom och vi sedan lyssnade på den bästa versionen av "Handens fem fingrar". Jag hade makens arm runt min midja och Helmut i min famn, jag luktade på Helmuts fjuniga hår och gungade med i sången. Återigen fann jag mig själv alldeles överväldigad över hur mycket man kan älska ett litet barn, som knappt hunnit med något alls i den här världen.

Lyckans minut
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Lunchsocka

- Helmut! Det finns rester. Potatis från i går. Är du sugen?
- Tack det hade varit, ehum, jättegott, men jag har fullt upp med den här, eh, fotsvetten och gamla sockan.

You say potato, I say disgusting

I går fick Helmut smaka potatis för första gången. Första fasta födan någonsin. Betyg: 1 Helmutboll av 5 möjliga, som synes. Men efter han hade bearbetat upplevelsen i denna frusna och avvaktande skräckgrimas med blicken fäst på något obestämbart i fjärran i ett par minuter och 5-7 kväljningsattacker på det var han fit for fight igen.

Finfint dop

Dopet i lördags gick råbra förresten. Helmut var snäll, prällen var cool, barnen badade i sjön och jag fick beröm för min triss i cupcakes. Helmut fick fina presenter, och det var lite som julafton för mig att öppna alltihop. (Jag blev faktiskt lite för exalterad över presenterna och hojtade "Titta vad jag har fått!!!" tvärs över lokalen när jag öppnat en av de första presenterna - en fotoram slash speldosa med Helmuts namn tydligt ingraverat.)
Men framför allt måste vi ha valt strålande psalmer, för efter vi hade sjungit den första psalmen kunde inte gammelfarmor hålla sig från att tjuta "snyggt!" så det ekade i kapellet. Har aldrig varit med om spontana jubelrop på det där sättet efter församlingen avklarat en psalm.

Smaljeansen sitter!

Innan jag blev gravid köpte jag ett par jeans som var en storlek för små, helt enkelt för att min storlek var slut. Kan det ha varit storlek 25 i midjan? MAX 26. Jag fick knappt på mig dem då och använde dem sparsamt av rent humanitära skäl. I morse tog jag på mig dem igen. De satt! Mycket schmäckigt satt de, men jag fick upp dragkedjan utan problem! Fatta vilken seger. Fatta. Vilken. Seger. Jag kan ha mina smaljeans igen.



... okej, de satt inte särskilt snyggt över låren men vad fan.



... ja ja, om ni nu måste veta var det inte särskilt kul att sitta och fika hos grannen. I ärlighetens namn gjorde det rätt ont.



... jamen okej då, jag erkänner att jag knäppte upp byxorna så fort jag kom hem.



... nej, jag knäppte aldrig byxorna igen, tackar som frågar.



... jaha, men om jag ville byta till ett par mjuka Twistedbrallor klockan 12.30 får jag väl göra det bäst jag vill. So what? Det var fortfarande en seger. Ish.


Levis Twisted i herrmodell, storlek typ 30.

Mammas pojke!

Alla tycker att Helmut är så faaaasligt lik sin pappa. "Han kan då inte förneka faderskapet" har jag hört till förbannelse. Sedan säger folk att han bland annat är lik sin kusin, sin farfar, sin moster och förmodligen fans moster också. Men inte mig. Det närmsta jag kommer är "han är verkligen sjuuukt lik sin morfar, så ja, det innebär väl att han är lik dig, typ". Inte ens när jag försöker påtala att han nog är lite lik mig över ögonen eller över munnen köper folk det. "Nänä, det där är pappas mun, det ser ju vemsomhelst" säger de.

Det är lite ledsamt det där, att inte vara ett dugg lik sin son som man har burit på i nio månader, fött fram och tar hand om dag som natt. Men nu har jag hittat den. Likheten. Det här ska inte en jävel ta ifrån mig.

Helmut bär sina byxor precis som sin mamma!

Helmutquiz!

1. Vilka skumma omständigheter har lett till att Helmut har en fläskläpp?
A) Han har skumma vänner.
B) Han har förtjänat den med skrik och grin och nyp och sånt.
C) Han har tvivelaktiga intressen.
D) Han var med in a freaky matbrödsolycka.

2. Varför ser han så skum ut på bilden ovan?
A) För att han nyser.
B) För att det är en dålig fotograf.
C) Man kan inte så noga veta.
D) Det är hans stil.



Rätt svar:
1C! Att suga på underläppen är the shit. Newly in!
2C! Men eftersom man inte kan veta så noga ger jag rätt även på övriga svarsalternativ.

Tillväxt

Den 20 april. 4745 gram och 57 cm sötkork.


Den 17 augusti. 8935 gram och 69,8 cm sötkork.

Edit: Gemensam nämnare - Helmut har nyvarit på BVC för mätning och vägning vid båda tillfällena. Han är alltså inte totalt nykommen till världen på första bilden, där är han ca 3 veckor.