Dyrt kalas

Vi var på födelsedagskalas i helgen. Jag och Helmut hade en festival som hette duga. Medan husets allra yngsta förmåga, E, satt i en famn någonstans var jag blixtsnabb med att lägga ner Helmut i hennes babygym, som värsta gymsnikaren (man vet ju mycket väl hur irriterande det är när folk snor ens maskiner i gymmet. Eller ja, man har ju hört hur irriterande det är av folk som faktiskt går på gym).

Helmut höll på att smälla av. Han gjorde stora ögon och drog och fixade som om det inte fanns någon morgondag. Bäst leka skiten ur den här grejen för det är nog enda gången jag ser något så här ballt, verkade han tänka. Inte ens när E lade sig bredvid Helmut och pillade på hans armar för att få lite uppmärksamhet brydde han sig om något annat än de där färgglada plasthandtagen. Stackars understimulerade barn, vi måste nog köpa ett sånt där så att han blir en lycklig pojke.



Och jag då, jag hittade minsann en KitchenAid i köket. Och jag ba "åh". Födelsedagsbarnet, fikabakerskan och husfrun (all in one!) intygade att det var guds gåva till hushållet och att hon hade blivit närmast förnärmad över hur enkelt det var att baka med den dära (snygga!) mackapären. Sedan hade hon lagt upp allt det rågoda fikat på sådana där fina Mateusfat som jag vill ha. Stackars understimulerade mamma, vi måste nog köpa allt det där så att hon blir en lycklig kvinna.

Kostnad för att gå på kalaset: present + blommor + babygym + kitchenaid + Mateusfat = 9 000 kronor. Det trodde man inte, att man skulle bli 9 000 kronor fattigare, när man tackade ja till det där kalaset.