30 november 2009

Best of Äh, väx upp! July 2009

5. Helmut ärvde sin pappas lilla, röda sparkbyxa. Till stort förtret.

4. Han valde det själv, att bli buren hela dagen. Då fick han skylla sig själv för konsekvenserna också.

3. Jag gick ut till brevlådan en morgon och lade pannan i djupa veck. En tvåa? Vad betyder det?

2. Hur gör man som totalt nybliven förälder egentligen? Vi vet inte.

1. Helmut höll på att stryka med i mötet med björnen. Det är för väl att vi har fostrat en överlevare.

29 november 2009

Jaha. Och vad gör jag nu då?

Nämen alltså. Jag (tror att det är jag, kan dock vara älsklingen också) har förlagt mitt livs viktigaste sladd. Den jag tankar över alla mina bilder till datorn med, aka hushållets enda strömsladd till våra två iPhones. Såatteh, nu blir det verkligen jättebra inlägg framöver - jag som tar alla bloggbilder med iPhonen. Jag börjar på en gång.

(Nu får ni tänka er en jätterolig bild på Helmut som gör sin skeptiska piratgrimas, ni vet)

Sex rätt på tipset i går. Jag säger som Helmut.

(Ja, alltså jag sitter också och grimaserar sådär som Helms på den där bilden som ni får fantisera ihop, för jag är inte så nöjd över sex rätt faktiskt. För två veckor sedan fick vi minsann 11 rätt på den patenterade vackernamnsmetodiken.)

Kladd



Man kan bara gissa - inte särskilt trevliga gissningar - vad som försiggår i den där handen som gör den sådär spännande.

27 november 2009

Biverkningar från vaccinet

Efter svininfluensevaccinet i måndags har Helmut varken kunnat gå (inte ens baklänges!) eller prata. Jag måste hålla i hans armar för att han överhuvudtaget ska klara av att stå och när han väl går tar han jättehöga kliv och går helt hjulbent. Det ser verkligen jättekonstigt ut. Sedan får han bara fram en massa nonsensord, typ babbabbaaaa och sssssst. Att konversera med honom är helt hopplöst.

Jag trodde att det här skulle ge med sig, men nu har det gått fyra dagar! Ska jag kontakta sjukvården eller..?

26 november 2009

Maria, Maria

När ska jag lära mig att skilja på de här? Och vem av dem var det som grundade förskolan som vi hälsade på igår?

Maria Montessori



Maria Montazami




EDIT
Note to self: andra personer att inte blanda in i detta:
Montezuma
Montalbano

Vem försöker jag lura?

I dag vaknade vi tidigt så att vi kunde ta tillvara på dagen väcktes vi brutalt tidigt av Helmuts skrik. Sedan låg vi kvar i sängen och myste en stund försökte komma till liv medan Helmut åt välling bara tack vare att älsklingen var snäll nog att göra en flaska välling så att det blev tyst på ungen. När Helmut ätit klart låg vi kvar en stund och jag kunde inte sluta titta kärleksfullt på honom gjorde allt i min makt för att hålla ögonen öppna medan han lekte sött så att jag kunde förhindra att han hade sönder digitalklockan eller ramlade över sängkanten.

Vi gick ner och så lade jag honom på skötbordet och gullade skrek i ren fasa och var glad att hans mage fungerar så bra undrade om han fördrivit Satan ur sin kropp medan jag bytte blöja agerade rökdykare. Jag hämtade lite leksaker och råkade oturligt nog så jävla klart tappa den käcka förbannade råttbilen på tån (det gick bra gjorde råont) så att den började spela "Hjulena på bussen dom går runtruntrunt" medan jag hoppade på ett ben, vilket fick Helmut att börja skratta. Då var det värt det ändå. (Not!)

Nu är Helmut snäll och tyst det ett evigt gnäll medan han leker försöker hitta saker att sätta i halsen. Jag sitter vid köksbordet far fram och tillbaka mellan diverse aja bajor och bordet för att förhindra en smärre katastrof och dricker en kopp gott kallt kaffe. Det är så härligt sjukt energikrävande att han blivit riktigt duktig på att åla. Nu ska vi fundera vad vi ska hitta på för roligt för att inte förlora förståndet i dag. Men först ska jag ta hand om ett blöjbyte de nyfördrivna delarna av Satan och lägga Helmut att sova skrika en stund.

Han är rätt fin ändå den finaste ungen som nånsin satt sin fot på jorden, Helmut.

25 november 2009

Sugfisk

Helmut fick ett smärre psykbryt i dag när jag förbjöd honom att leka sugfisk på undersidan av mina skitiga sneakers. Det kan man ju tycka är illa av flera orsaker.
1) Han vill suga på undersidan av mina sneakers. #Äckligt.
2) Han vill suga på undersidan av mina sneakers så mycket att han blir vansinnig när han inte får. #Stört.
3) Jag har frågat både Bullen och KP, och detta är helt normalt. (Nej jag har inte det, men jag tror att de skulle säga att det är normalt. Allt är alltid normalt.) Hade vi verkligt tänkt på alla aspekter när vi skaffade barn? #Ogenomtänkt.

Hejhej förskolan!


Nu ska vi iväg och hälsa på hos en förskola som jag har hört så mycket mycket bra om. Har berättat detta för Helms och sagt att vi säkert träffar en massa roliga barn, så nu har han varit startklar sedan 10.
PS. Visst är bloggning ett legitimt skäl för att vara sen?

24 november 2009

Kaninte ta av den här???

- Nejmen helt ärligt mamma, av allting du kunde köpa... En kanindräkt? Varför? Har du helt tappat det? Vad får dig att tro att jag uppskattar att titt som tätt vara utklädd till en kanin med långa tygöron som slänger runt ansiktet och i ögonen så fort jag rör mig? Och du var tvungen att välja den dräkt som var helt omöjlig att få sig ur också. Från www.ogenomtrangliga-tygfort.nu eller? Nästa gång du får lust att ha ett låtsasdjur i familjen kan du ta på pappa en kattkostym eller klä ut dig själv till en jävla hamster, få se då hur kul ni tycker att det är.

Tack för tips och ansökan!

Fick jättebra kommentarer till det här inlägget.

Jenniejummie hade ett fantastiskt tips som vi genast tog fasta på. Klistra fast möbeltassar under klackskorna som Helmut så gärna ville ha, så slipper man märken i golvet. Jag har preppat skorna och Helmut har värmt upp. Nu kör vi.


Och Skrytmorsan, Helmut hälsar att Pom får jobbet som bakgrundsdansare. Vi har gått igenom Poms portfolio, och vi är impade.

23 november 2009

Baby Boy Beyoncé


Vi kommer att spraya upp luggen på honom när det är uppvisning, och ta den svarta bodyn istället för den randiga. Sjukt lik.

Dansträning



Helmutmormorn skickade klippet ovan till oss och tyckte att Helmut skulle lägga sig i hårdträning. Han tog utmaningen på allvar. I dag klädde han ut sig till Beyoncé (body med en ärm och så ville han ha klackskor, vilket jag tyckte lät vansinnigt, jag menar vilka märken det ska bli i golvet, så vi kompromissade med mockasiner) och började fundera på en koreografi. Hittills har han kommit på stegen till refrängen, då blir det intensivt med sånna där heta benböj med rump-put som Beyoncé brukar göra. Just nu övar han på det så att det sitter ordentligt och så kikar vi på Beyoncé och hennes crew för att få inspiration till övriga dansen.

Silence of the jumpgung

Nära kvarsittning på BVC

Tre tillfällen då man skäms på BVC.
  • Om han hör bra? Jajjemän! Råbra. Han lyssnar så fort vi säger något. ... Jo, på högra örat hör han jättebra. Gör han inte det? Va? Det var konstigt för hemma hör han jättebra jämt. Det kanske är något med lokalen här, ljuset och... Om han har öronvax, nej det tror jag inte. Kätt i hörselgången av en gigantisk vaxpropp, säger du det?
  • Jo, han är fasligt röd under hakan, jag vet. Vi byter dregellappar och smörjer så gott vi kan, som vi blivit tillsagda. Vi har varit väldigt noggranna och gjort det i flera månader nu. Med Inotyol. Jaha, nähä, inget bra med Inotyol nej. Men det har jag tidigare hört att det skulle vara jättebra? Bara bra på stjärten, jaha. Torkar ut under hakan, ja. Okej. Men vi brukar ibland använda Idomin också, så vi varvar faktiskt lite mellan dem. Inte heller bra, jaha nänä. Torkar också ut, ja. Just det.
  • Jättebra att vi får svinvaccin nu, så praktiskt. Om Helmut är allergisk mot ägg, nej det tror jag inte. Vet inte. Hur vet man det? Om han har ätit ägg? Ehhh... Han har ätit bröd. Det gills inte för att det inte är ägg i det, nähä. Välling? Gröt? Nähä... Men varken jag eller hans pappa är allergiska mot ägg så jag tror inte att han... Spelar ingen roll nä. Måste veta om han är det, okej. Alltså han har ätit typ alla sorters burkmat som finns. Nej, jag vet inte om något innehöll ägg. Mjukost? Majskrokar? Bröstmjölk? Inte? Och majskrokar är dessutom jättedåligt för tänderna, okej då vet vi det, då ska vi aldrig mer köpa det... Ja, när du säger det har han visst ätit pannkakor utan problem! Så då får vi vaccinera oss? Bra! Det går bra att du börjar med mig. Japp, då slappnar jag av nu. Jo, jag är avslappnad i armen. Helt avslappnad. Så mycket det går. Spänner vilken muskel sa du? Nej, den är helt avslappnad. Det här går så bra. Jo, jag ÄR avslappnad, kan inte slappna av mer. Okej nuuuuu slappnar jag av. Kör. Gör det bara, fort. Jag är avslappnad. Vet du vad, skit i om jag är avslappnad, gör det bara. Stickrädd? Jo, faktiskt jätterädd, hur kunde du gissa det?
Men annars gick det bra. 10,7 pannor, 75,5 cm, 46,5 i huvudomfång och framför allt - mycket bra motorisk utveckling. Skönt att motoriken var så fin, annars hade vi nog fått kvarsittning.

22 november 2009

Kanske ändå..?

Ett tag trodde jag att storken inte läst min önskelista för nåt "stenrikt golfproffs" är han minsann inte, den gode Helmut, men att döma av hur han jagade dammsugaren fick jag förhoppningar om ett "sjukligt städintresse".

20 november 2009

Olyckor händer så lätt

- Vad sa du Helmut? Råkade spilla lite? Nej men ingen fara. Det kan hända den bäste.

Matfestival

Oj Helmut, du har lite mat vid mungipan. Om du bara stryker bort det lite med handen så försvinner det nog. Nej i andra mungipan. Där ja!

Man ger honom lillfingret...

Att ge Helmut lillfingret när han ska sova är som rysk roulette. Ibland suger han och somnar förnöjt. Ibland biter han till ordentligt. Sedan han fick sin tand tycker jag faktiskt att det inte är särskilt charmigt, men jag har lärt mig att snabbt och smidigt flytta fingret åt sidan så att han tuggar med tandköttet istället. I går vid läggdags upptäckte jag att nästa tand brutit sig genom. Därmed ökade risken att få fingret avknipsat vid andra leden med 100%.

Nästa projekt i Helmuts uppfostran: att få honom att förstå att hans egna tummar går utmärkt att trösta sig med.

19 november 2009

En grön författare

Helmut älskar som sagt pekboken från Hipp, men Helmutpappan ställer sig ytterst tveksam till den. Han ifrågasätter bokens "handling, utformning och könsroller samt kaninens anatomi". Han finner även svagheter i bokens dramaturgi. Några synpunkter på "En grön kompis".

Bokens omslag är väldigt defensivt och lämnar väl mycket åt fantasin.

I bokens första uppslag etableras handlingens spelrum. Lägg märke till att solen skiner från en klarblå himmel. Mycket infantil öppning och intetsägande scenografi.

Bokstavligt talat out of the blue dyker ett regnmoln upp. Orealistiskt på många sätt. Titta bara hur det regnar. Nio droppar i prydliga kolumner. Sannolikheten för ett så isolerat regn ska vi inte ens gå in på. Lika plötsligt som regnmolnet dök upp är det borta igen. Science fiction? Vi lägger också märke till att något börjar växa ur marken. Men vad symboliserar strecken runt växten? Skiner växten också som solen, eller är det så att författaren underskattar sina läsare och tror att vi inte lagt märke till att något händer här?

Nu börjar handlingen direkt spåra ur. Vad som förefaller vara en grön kanin växer upp ur marken. Är det ett osmakligt skämt, ett fantasifoster som är olyckligt likt en kanin eller är det meningen att vi ska lära våra barn att gröna kaniner växer upp ur marken?

Kaninen strosar oplanerat runt (lägg märke till det makabra valet att låta den gå upprätt på bakbenen). Den förefaller mycket nöjd med sin tillvaro, månne för att den vet hur perplexa läsarna är över dess tillkomst. Här kommer den första dramaturgiska toppen - kaninen hittar vad som förefaller vara en ny jordkanin - en topp som är helt ologiskt placerad mitt i boken.

Det visar sig inte vara en kanin utan plötsligt är det, helt verklighetstroget, en morot. Kaninen äter upp moroten, som det ligger i kaniners natur. Återigen är jag som läsare förvirrad. Befinner vi oss i en fantasivärld eller är det en dokumentär historia vi tar del av?

Kaninen bajsar ut vad vi får anta är en processad morot. Här når vi bokens peripeti, eller "point of no return", ty inget bajs kan göras obajsat.

Författaren fortsätter sin förvirrande balansakt mellan fantasi och verklighet. Mig veterligen finns inga frön eller kärnor i morötter. Hur kan det komma sig att bajset resulterar i en morot? Eller ska vi förutsätta att det låg en morot och lurade i jorden och bara väntade på att gödslas? Men! Det visar sig vara en ny kanin! Notera nu att den gamla kaninen ler. Har den inte begripit att det är en kanin som härstammar ur hans eget bajs? Tanken på en artfrände som kommer ur ens bajs väcker inte bara avsmak utan är också direkt skräckinjagande. Eller kan det vara så att kaninen, likt en groda, lade ägg för två sidor sedan? Det skulle förklara den första kaninens tillblivelse, att boken börjar in medias res (i handlingens mitt) efter en initial äggläggning, men det ger också nya frågor. Varför behövde andra kaninen varken regn eller sol för att kläckas? Och när och av vem blev äggen befruktade?

Så når vi en abrupt upplösning som inte ger några som helst svar, snarare tvärtom. Nu ser vi de båda kaninerna stolpa hand i hand mot solnedgången - som ett kärlekspar? Ett bisarrt slut på en bisarr berättelse. Det måste vara författarens första barnbok. En grön författare.

Puh!


Efter ett två timmar långt besök på en förskola gjorde Helms det vi andra ville göra redan efter tio minuter men, av rädsla att hamna sist i kön, inte tordes.

(Alltså han sover bara. Jädra läskigt gatlyseljus det där.)

Mammas mat


Helmern åt hemlagad mat i går. Om smaken tyckte han bra, men konsistensen ger han tre kväljningar av fem möjliga. Sedan var det särskilt intressant att ta av honom haklappen och försöka undvika de snabba och starka nyporna som gör vad de kan för att leka med (=skaka) haklappen. Det var svårt att avgöra om geggan i uppsamlingshållaren var vatten och uppblottnad majskrok eller om någon av kväljningarna gett resultat i ett oövervakat ögonblick.

18 november 2009

Snubblande nära succé

Sammanfattning gårdagens bröddust: snubblande nära succé ... och så blir det fiasko.

HMK?

Foto: www.mixin.se

Jag har funderat på om jag, precis som "alla andra", ska köpa några tjusiga bokstäver att pryda hemmet med. Men vilka bokstäver skulle man ha i så fall? Jag vill ha bokstäver som betyder något. Första bokstaven i våra namn? Första bokstaven i vårt efternamn? Svårt. I morse fick jag en snilleblixt och kom på vilka tre bokstäver jag bara måste köpa. Hela mitt jag blev eld och lågor. Att jag inte tänkt på det tidigare! HMK - för Hans Majestät Konungen såklart!

...

Nej, jag är inte rojalist.

...

Nej, jag är inte antirojalist.

...

Nej, jag var nog inte helt vaken när den här tanken slog mig.

17 november 2009

Omättande mackor

- Mä, morsan, nu har jag suttit och ätit de här smörgåsbitarna rålänge. Jag kan konstatera att det här blir jag verkligen inte mätt på.
- Jaså..? Det var faktiskt en ganska stor macka.
- Ja, vad kan jag säga? Jag är inte mätt? Om något är jag faktiskt hungrigare än tidigare.

Vet inte om det här, och de andra högarna på golv, kläder och stol, kan ha med saken att göra?

Tre Helmutimpulser som inte förenklar vardagen

  • Att oavsett utetemperatur suga på tummarna på de stickade vantarna så fort man sätter dem på händerna.
  • Att oavsett magnituden av leverans kontrollera vad som döljer sig under och i blöjan så fort den ska bytas.
  • Att oavsett hur geggig måltiden varit fånga och skaka haklappen när den ska av.

16 november 2009

Ägd!

En telefonförsäljare ringde. Yes! tänkte jag. Det här är anledningen till att man skaffar barn. Gör som du gjort hela förmiddagen och skrik Helmut, skrik! sa jag åt honom med telepati och en menande blick. Skrik lungorna ur dig så att hon blir alldeles perplex på andra sidan luren och måste lägga på. Men Helmut hade för en gångs skull andra planer. Att snällt och försiktigt leka med en napp. WTF? Denna bild är tagen under samtalet.


När hon efter 4 minuter och 23 sekunders malande gjorde en andningspaus lång nog för att säga "jag är inte intresserad" och vi lagt på tänkte jag att nåja, han gjorde inte som jag hade önskat men jag har i alla fall nöjd unge. Det tog, på riktigt, cirka två sekunder innan Helmut kastade ifrån sig tutten med ett skrik, tror bestämt att det betydde "ÄGD!" på dadiska, och gav mig den här galna blicken. Och ni kan väl alla gissa vad han var på för humör sedan.

The mammaledighetsway of thinking

"Om man skulle dumpa Helms på sjuke maken och duscha och ta på sig nåt annat än morgonrock? Äh, klockan är ju 10, det är bara en timma tills Helmut ska sova. Jag kan duscha då."

15 november 2009

Hej hej!

Jag väljer att tro att Helms lärde sig vinka i dag. Har flera videobevis på att han kan vinka råbra om man vinkar till honom. Väljer dock denna halvtaskiga vinksekvens, så att den som vill kan välja att tro att han lärt sig att säga "hej hej!" också.

Detaljer som skvallrar om att man har småbarn

Hatthylla (tre rosetter)

Förvaringsbänk (noll rosetter)

14 november 2009

Nu är vi renliga och räddade

Se där! Inga fingeravtryck på spegeln längre! (Skrytmorsan: det stämmer att det var Helmutpappans nyfikna fingrar. Och mina egna.)

Och vad bättre är, hårsamlingen som var stor nog att misstas för ett litet huvud finns inte längre i duschavloppet. Risken för obehagliga Ringen-episoder i duschen har gått från medelhög till minimal.

13 november 2009

Vissa är rädda för att få getingar i håret, andra...

- Hörni, titta snabbt, det känns som att jag har nåt i munnen. Säg ärligt, har jag det? Det känns som en bit av ett smörgåsrån. Säg inte att det är en bit smörgåsrån. Jag får panik, är det en bit smörgåsrån jag har i munnen!? Taborttaborttabort!

(true story från september, nu har han kommit över rånrädslan)

Carneofagen (vadå kan ni inte låtsaslatin? Det betyder köttätaren.)

Vid det här laget tyckte Helmut att han hade ätit färdigt. Som synes är det kvar cirka fyra femtedelar av den stora burken med grönsaker och pasta. Som synes försöker han signalera att en pirat/monster vill ha en redig köttbit, typ en stek eller revbensspjäll, till lunch. Puckade morsan.

12 november 2009

Gymmet


De där två bågarna i babygymmet, de tog jag bort. Helmut ligger aldrig på rygg och leker med leksaker som man hänger där längre, istället är de i vägen för hans huvud när han sitter och grejar. Jag tänkte att babygymmet i övrigt skulle fungera och vara precis likadant som innan. Jag vet inte hur jag kunde tro det.

Funderingar på en promenad

I eftermiddags var det nästan perfekta spejarförhållanden. Lite väl kallt, men i övrigt mycket bra. Mörkt och lurigt. När jag var barn var det en aktivitet som vilken annan, en av flera valmöjligheter. Att speja. Speja på vadå? undrar kanske du. Inget särskilt. Det de närmsta villakvarteren hade att bjuda. Och det var verkligen inget särskilt. Trottoarer och trädgårdar. Förbipasserande bilar en gång var tionde minut. På sin absoluta höjd en promenerande människa. Men ändå var det som en legitim och frän grej det där. Att speja. Ligga i en buske och frysa och glo på ett tyst och stilla gata tills man blev less. Det skulle vara skumt ute också för då såg ingen att man låg där. I vår iver att inte bli sedda kunde vi gå bort oss och vänta tills det var direkt mörkt ute och då såg vi väl inte sådär jädra mycket själva heller. Vi spejade ändå. Om vi ändå hade spejat på en särskild människa som vi tyckte var suspekt eller på ett särskilt ställe där det rörde sig mycket folk eller hade något annat vidare mål med spejandet, då skulle det vara mer förståeligt. Men nej, vi skulle bara speja för spejandets skull. Så udda egentligen. Att speja.

Och en annan sak. Varför är skosnörena på höst-/vinterskor ofta alldeles, alldeles för långa?

Vacuum

Helms var lite vällingsugen i går.

Kompisanalys

I går hängde vi på stan hela dagen, Helmut och jag. Barnvagnsbio, fika, shopping tillsammans med en ny mammakompis och en ny bebiskompis. Det var många saker vi gjorde/hade/tyckte lika, men ändå lite olika. Analys av några av lika-men-olikheternas effekt på ev vänskap:
  • De har en exakt likadan Emmaljungavagn som vi, i samma läderimitation och allt, fast svart. De vill inte heller byta till sittdelen för att liggdelen är mycket finare. Bra. Bra smak, och bra att det inte var samma färg. Kan inte gå bredvid någon som har exakt samma vagn.
  • Vi gillar samma inredningsgrejer. Och för typ två dagar sedan hällde jag upp Helms vällingpulver i en glasburk. Hon var ute efter en typ likadan burk till EXAKT samma välling utan att jag nämnt att min. Vi hittade EXAKT den jag hade! Hon sa att den var fin men köpte den inte. Kanske skulle hon köpa den senare. Dåligt. Jag tog det som en direkt förolämpning till min burk. Varför vill man inte köpa den på en gång, liksom?
  • Vi båda tyckte att det var hundra år sen vi var på bio sist. Jag var i somras, hon var för fem år sen. Det kan bara betyda att hon har ca 10 gånger bättre tidsuppfattning än mig. Bra. Tummen upp för kompisar med bra tidsuppfattning. Då slipper jag vänta om vi har bestämt tid. Då är det bara de som får vänta på mig.
  • Hon utbildar sig till makeup-artist. Jag behöver ännu en makeup-artist i mitt liv. Någon som kommer förbi varje morgon och vill sminka mig. Gärna någon som har magiska sminkkunskaper och kanske ett fungerande trollspö. Förmodligen bra. Ska dock förhöra mig om att hon verkligen vill sminka mig varje morgon. Vill inte ha nån som bara läskas och säger "åh, jag är en makeupartist, men jag vill inte sminka dig varje morgon", varenda gång vi ses.
  • Hon har storlek 23-24 i midjan på sina jeans. Hon kan ha storlek 25, men då sitter de dåligt. Jag har också storlek 23-24. IN MY DREAMS! Dåligt. Jag tycker att mina 26-27:or är en ganska normal eller nästan en liten storlek. Om man ska fortsätta nära den uppfattningen fungerar det liksom inte att ha en kompis, som inte upplevs så fasligt liten, med fyra storlekar mindre jeans.

Slutsats: Tre bra, två dåliga. Jovars. Det här kan gå. Grönt ljus till att träffa henne igen.

Lika! Men olika.

10 november 2009

Dagens haiku: Spegeln

Nyputsad, fläckig
Munnen suckar, hjärtat ler
Rar nyfiken hand

Det var här det hände!

Himla skitgolv! Himla himla skitgolv! Vi ska ta bort det där himla skitgolvet, Helmut! Vi ska ha betongsula hädanefter. Tills vi har fixat det är det du som sitter i mitt knä eller i sängen eller i vagnen (fast förankrad med sele och fallskärm).

Första blodutgjutelsen! Ring 112!

Hjälp! Helmut satt och lekte på golvet i godan ro när han drattade dit på en faceplant. I vanlig ordning började han skrika och i vanlig ordning plockade jag upp honom och sa att det ju gick bra. Och det gick jättebra. TILLS JAG SÅG ATT DET RANN - JA, RANN! - BLOD UR MUNNEN PÅ HONOM!!! Helmern lugnade ner sig ganska snabbt men det gjorde inte mamman. Gaaaahh! Blod! Vad gör man i sånna här desperata lägen? Jag funderade på både hjärt-lungräddning och Hemlichmanövern, men Helmut bara fäktade med armarna och gjorde det svårt för mig. Så jag torkade bort blodet istället och blev förfärad över att det dolde sig en rodnad och förmodligen, men svårt att säga helt säkert, en liten fläskläpp därunder. HJÄLP! Akutenläge! Helmut verkade dock vara mer intresserad av att leka och brydde sig inte alls om att hans ömma mamma for som en kolibri runtom honom och kollade eventuella andra biverkningar, som att armarna satt där de skulle, att han inte hade feber eller fått utslag på magen. Allt övrigt verkar ok. Ska hålla rodnaden under strikt uppsikt och hålla Helmut sängliggande med läppen i högläge i fem dagar. Håll tummarna för en snabb tillfriskning!

Han strök nästan med, men tog hela händelsen som den pirat han är. (Observera blodfläckarna på dregellappen)

Gårdagens grej of the day


Ny het grimas: se bilden.
Nytt hett ljud: arrrarrrarrrarrr

Helmut är mitt första barn, så nu undrar jag bara om det är vanligt att barn förvandlas till monster alt. pirater någon gång i 7-månadersåldern?

9 november 2009

Skräckens ansikte


Det här är Helmuts stora skräck - flygande och skrikande apan. En helfestlig (tycker jag. Inte Helmut.) apa som man kan liksom slangbella iväg så att den flyger och då skriker den som, tja, en apa. När den varken flyger eller skriker är den Helmutokejad men när den skriker eller flyger, eller hemska tanke, skriker OCH flyger... Panik. Total skräck. Vidöppna ögon, stela extremiteter och mjuka exkrementer.

Eftersom pojken inte kan gå igenom sitt liv med en aprädsla (vet själv hur jobbigt det är, när jag var liten var jag övertygad att det fanns apor i körbärsträdet utanför mitt rum som sa "ap ap" och förmodligen var ute efter mig) försökte jag jobba bort skräcken åt honom i dag. Jag körde bland annat hela "Heeeej! Vad heter du? Heter du ... Heeeelmuuut? Får jag va med dig idag?"-rutinen med Mamma Mu-röst. Men Helmut var för en gångs skull inte intresserad av något som helst umgänge. Apan dög varken som vift-, bit- eller petsällskap. Nåja. Skam den som ger sig. När jag är färdig med honom kommer apan vara det roligaste han sett. Förbered dig på ett skräckträningsläger, Helms!

Magtröja


- Mamma.
- Ja, kompis?
- Hade du tänkt att jag skulle ha på mig det här i dag?
- Eh. Ja. Hurså?
- Tröjan åker upp över magen, som du kanske ser. Det är ett tydligt tecken på att den är för liten.
- Eller på att jag har burit runt dig..?
- Eller på att den är för liten. Du vet, storlek 74 börjar faktiskt ha gjort sitt snart. Men om vi helt struntar i storleksfrågan vill jag göra dig uppmärksam på att det här med t-shirt ovanpå långärmat är ett mode som hör hemma på 90-talet. Sist jag kollade var det 2009. Snart 2010.
- Vad menar du?
- Att jag skulle önska att du bytte kläder.
- Men jag tyckte att det var en bra lösning det där. Dels får vi användning för de fina t-shirtar som du knappt använt, dels tror jag att det blir lagom varmt i det där.
- Som sagt... För litet och för daterat.
- Nu får du faktiskt ha det där, tills det är smutsigt.
- Men ååååh! Suck. ... Vad blir det till lunch förresten?
- Det har jag inte bestämt än. Var du sugen på något särskilt?
- Ja, du kan ta något som inte är så gott och väldigt färggrant. Och så kan du plocka fram den fräna tröjan och coola jeansen. Utifall att det skulle hända någon matolycka tänker jag.

8 november 2009

Smartskaft

Sitter i bilen på väg hem från Helmuts morföräldrar, där vi spenderat helgen. I vanlig ordning gjorde vi inte många knop, det typ största projektet vi tog oss för var att spela Alias (en ska förklara ett ord för den andra och får förstås inte använda delar av ordet eller så). Jag totalägde upp hela skiten. Inte resultatmässigt kanske - jag och mamma förlorade med en halv spelplan mot syster och älsklingen - men jag gillar mitt sätt att (inte) tänka under press om jag får säga det själv. Eller vad tycks om följande insatser:

- En politisk diskussion?
- DISKUSSION! (säger man bara samma sak lite högre kanske det går hem, måste jag ha tänkt. Det gjorde det inte.)

Syster: Fågelnäsa?
Älskling, jättesnabbt: Näbb!
Mamma, nästan lika snabbt: Näbb!
Jag, hjälplöst sist på bollen men mest högljutt: NÄBBINÄBB!

- Stor katt?
- GUBBKATT!
Medan motståndarlaget kippade efter andan mellan skrattkramperna över detta obegripliga svar skyllde jag fnittrande allt på mamma i fast övertygelse att det var hon som sagt gubbkatt som ledtråd och vilken konstig ledtråd är inte gubbkatt till det rätta svaret leopard? Jag fastnade ju helt i det spåret och flera dyrbara sekunder försvann till att försöka reda ut det där.


Ja, med mig på laget kan man ju fundera över varför vi förlorade så stort.

6 november 2009

Tankeläsarmamman

Ojojoj, en sån skillnad det är på att vara mammaledig med Helms nu om och när han var alldeles ny. Nu förstår jag mycket bättre vad han vill utan att han behöver skrika. Som i morse till exempel, när vi just hade vaknat och myste litegrann, då fattade jag hur bra som helst att han låg och funderade på när det blir frukost egentligen utan att han behövde säga ett knyst.

Sugmärke som inte syns så bra.

Vaaar är pappa?

Vi försöker lära Helmut ord med det beprövade knepet att fråga var saker är. Huvudsakligen lampa, blomma och klocka. Den senaste tiden har det gått rätt bra för honom. Han tittar på rätt sak i snitt kanske 75 % när han är på rätt humör, så i morse tänkte jag att vi vrider upp det här ett steg.
- Helmut? Var är pappa?
- ... *oförstående blick*
- Vaaaar är pappa?
- ... *tittar sig frågande omkring*
- Ja, vaaaar är pappa, Helmut?
- ... *oförstående blick igen*
- Jamen pappa är ju på jobbet, Helmut. På j-o-b-b-e-t.

Tror att vi får jobba lite med den.

5 november 2009

Inga barnstycken!

Har börjat pejla av barnomsorgen inför Helmuts premiär om typ ett år. Man blir genast orolig när man ser sånt här på en hemsida:

"... är en avdelning med 18 stycken barn."

18 stycken? Och hur många barn var det från början? Fem? Jag vill ha tillbaks Helmut hel! Varje dag! Inga undantag! INGA undantag, hör ni det!? Det är ett direkt krav från min sida. Nästa förskola, tack!

PS. Sen när är det förskolor och pedagoger? Kan vi inte bara säga dagisfröknar som normala människor? Har lika stor respekt för dagisfröknar som förskolepedagoger och vet vilket fantastiskt jobb de gör. Skillnaden är väl att man på rak arm vet vad en dagisfröken är för nåt.

Konstnärinnan


Älskling! Om du undrar varför det är borta så många Toffifee är det bara för att jag ville göra ett fint mönster i asken.

Edit: Det blev inte så bra mönster. Asken var faktiskt finast som den var, helt i guld och runda hål och det. Så nu vet du.