Sexmåndersvaccination

BVC i dag. Sexmånadersvaccination och tillhörande läkarbesök. Ca 45 minuter innan avtalad tid slog det mig - Emlaplåster (lokalbedövningsplåster som man kan sätta på en timma innan man exv tar spruta eller blodprov, reds. anm.) kolon frågetecken utropstecken frågetecken utropstecken. Vi fick ju inga sist vi var BVC. Snabel-a procent och-tecken asterisk dödskalle dollartecken frågetecken utropstecken utropstecken utropstecken. Hemska, hemska, dåliga jag som inte tänkt på det tidigare. Vi fick lomma dit oplåstrade.

Väl där skulle barnsköterskan, barnläkaren och en läkarstudent kontrollera både det ena och det andra. Helmut skötte sig strålande och klarade alla test galant.
- Jaha, vänder han på sig?
- Jajjemän. (Eh, ja det började han ju bara med för typ tre månader sedan, såatteh)
- Åt båda hållen?
- Jodå. (Att du ens frågar)
- Och han drar sig upp till sittande såg jag nyss.
- Ja. (Hahahaha! Som han drar sig upp till sittande. Och det har han gjort sedan han var kanske två månader. Han drar sig nästan upp till stående själv, faktiskt. SåATTeh.)
- Och leker han med båda händerna, så att han flyttar över leksaker från ena handen till den andra?
- Jo. (Men sluta nu, det här är är nästan pinsamt. Klart han gör.)
- Och följer leksaken med blicken om den faller.
- Japp. (Hallååååååå! Så mycket gammalt.)
- Okej, då ska jag bara testa.
Läkaren räcker fram en boll åt Helms och släpper den just när han ska ta den, varpå Helms blixtsnabbt tittar på - läkarstudenten!?!?
- Ojdå, hehe... Det var visst mycket intressant att titta på här... (Helmut för i helvete, koncentrera dig nu! Inget slams! Titta på bollen när den far på backen, annars sätter de dig i nåt träningsläger eller vad vet jag.)
- Ja, det kan ju vara så ibland...
Läkaren gör om övningen och nu gör Helms som han ska. Puuuuuhhhhh!

Sedan blev det då dags för vaccinationssprutorna. Till min stora lycka (not!) ska läkarstudenten ge Helms den ena av två. För första gången någonsin på ett barn, säger han också. Det känns ju tryggt det. De sticker in nålarna i varsitt ben (studenten efter en stunds tvekande: "ska jag bara sticka in, eller? Nu?") och Helms börjar förstås tjuta. Den rutinerade sköterskan är klar på tre sekunder. När det gått ytterligare någon sekund undrar jag vad studenten gör och ser att han inte ens börjat spruta in vaccinet än - sprutan sitter liksom bara där i benet medan Helms har ont. Tillslut krämar han, med lite hjälp från barnläkaren, in det där ändå. Stackars Helms, tänker jag, men han slutar gnälla på en gång och mår hur bra som helst. Kollar in sina banemän (ja, nästan banemän tycker jag, vaccination är inte att fnysa åt faktiskt) och skrattar faktiskt.

Så det slutar on a good note. Alla är ba råimpade och Helms får en massa beröm för att han var så duktig, och helt från ingenstans får jag beröm också för att jag höll i honom bra och att vi hade ett starkt band och det. (Haaaallå? Glömde de att jag inte hade satt på honom Emlaplåstren eller vadå?) Tror minsann att de klistrade in ett par guldstjärnor i Helmuts journal, och bredvid mitt namn. Kan vara bra att ha om han kissar på läkaren eller så nästa gång.