Charmknutten

Helmut käkar lunch. Ibland vänder han sig mot mig med en bister uppsyn och eftersom han ligger som en ostkrok får han en historisk dubbelhaka. Ibland korvar han till sig lite och lägger av en brakare. Ibland somnar han till mitt i maten. Det hade inte varit en särskilt charmig uppvisning om han inte varit bebis. Det är knappt så att det är charmigt fastän han bebis, faktiskt.

Men så är han tillslut färdigäten och vänder sig mot mig, utan dubbelhaka, tittar mig i ögonen och med sin allra spädaste röst säger han "oj", eller snarare "ojsch" som när man säger oj med eftertryck.

Och vips var han jordens charmigaste igen.