14 september 2009

Hur man blir av med något man inte vill ha

För flera år sedan var vi på stan med en släkting. Vi hade ätit korv och hon knycklade ihop sin korvservett till en liten boll och började slå den i sin hand, ungefär som man skulle bolla en pingisboll med en pingisracket. Det var förstås inte för att hon var leksugen, det var bara en dålig ursäkt till att bli av med papperet när nu ingen soptunna fanns inom bekvämt räckhåll. Hon bollade lite, men det var lättare än hon önskat, för det gick rätt bra det där. Hon bollade högre och hårdare, alldeles vansinnigt slog hon tillslut, men det var fortfarande för lätt för att hon skulle komma undan med att missa servettbollen. Tillslut vinklade hon handen i ett alldeles uppenbart snedslag, och se, bollen åkte iväg någon meter och landade på backen.

Jag tänker på det ibland när jag ser Helmut leka. Från den initiala upphetsningen då han sträcker sig efter leksaken så att axlarna kunde gå ur led. Genom "aaaaahhh"- och suga/bitafasen. Mot blasévändandet med trött blick och till hamrandet och svepandet. Där någonstans börjar Helmuts motsvarighet till servettbollningen. "Ska bara leka allra längst ute på bordkanten med att gripa och släppa och gripa och ... ooooops! Där drattade den i backen. Synd! Nåja. Har du någon annan grej åt mig, morsan?"

1 kommentar:

  1. Hahaha, känner igen det på pricken. :)
    Den som uppfinner en leksak som behåller barnets intresse i mer än 10 minuter kan bli rik...

    SvaraRadera