Helmutfixering

Nuförtiden är kommer man i hundraförsta hand. När folk hälsar på eller ringer undrar de om Helmut i första hand, om Helmut i andra hand och om Helmut i hundrade hand. Det är förstås helt okej, för när folk hälsar på pratar jag gärna uteslutande om Helmut. Det brukar bli ett pliktskyldigt "och hur är det förresten med er?" när gästerna står med dörrhandtaget i handen, i begrepp att åka hem.

I denna Helmutfixering finner jag en sak rätt underhållande. Många vill veta hur det är med honom, och väljer då att ställa frågor direkt till honom med dosidosidosido-röst. Uppenbarligen förväntar de sig ett svar men tja, Helmut är inte särskilt talför så det kommer aldrig något vettigt från honom. Hittills har jag svarat, men det har jag slutat med på prov. Vad som händer är att folk blir mer och mer desperata, ställer mer och mer ingående frågor, med dosigare och dosigare röst men fortsätter att ställa dem till Helmut istället för till mig.

- Men hej Helmut! Hur är det? (ställer sig rånära honom och tittar honom stint i ögonen, jag står på andra sidan rummet, bakom deras rygg)
- ...
- Är det bra med dig?
- ...
- Du är inte sjuk eller så?
- ...
- Är du tlött?
- ...
- Har du sussat i dag?
- ...
- Vad har du gjort i dag?
- ...
- Har du valit med mamma?
- ...
- Vad har ni gjort?
- ...
- Kanske har ni gått på en plomenaaaaad?
- ...
- Så du fick sova vagnen?
- ...

Och så vidare. Ni fattar. Ja, jag är med på Helmutfixeringståget, men när det går så långt att folk hellre blir utan svar än frågar mig, har tåget spårat ur då?