Ett vunnet slag?

Vi är överens om det mesta, jag och min man. Men en sak träter vi om. Huruvida han ska ha hjälm eller inte när han susar iväg i hundra knyck till jobbet och i skymda korsningar i rusningstrafik sicksackar mellan ofokuserade cyklister och stressade bilister. Han vill inte ha hjälm med huvudargumentet att det är jobbigt att den plattar till hans frisyr. Jag vill att han ska ha hjälm med huvudargumentet att det skulle vara jobbigt om jag blev änka och Helmut faderslös. Hittills verkar hans frisyrargument väga tyngst, för det är sällan eller aldrig jag har sett honom i den där jämrans hjälmen. Ibland säger han att det beror på att han inte hittar den (jag kan i och för sig förstå att han haft svårigheter att hitta den, eftersom han inte letat) eller att han glömmer den (det kan jag också förstå, för när jag hjälpte honom med att hänga fram den nära dörren en kväll så att han skulle se den när han for på morgonen, hade den tydligen fått ben för senare hittade jag den på vår sideboard, och ligger den där är den ju inte lätt att komma ihåg). Därför gjorde jag en diskret anordning i går kväll. Et voilá! Hjälmen var varken där jag lämnade den eller på sideboarden i morse. Så det kan ju bara betyda att den fick en tur- och returresa till makens jobb, hängandes på cykelstyret.


"OBS!!! GLÖM INTE HJÄLMEN! ... och ha en bra dag. Puss!"