Funderingar på en promenad

I eftermiddags var det nästan perfekta spejarförhållanden. Lite väl kallt, men i övrigt mycket bra. Mörkt och lurigt. När jag var barn var det en aktivitet som vilken annan, en av flera valmöjligheter. Att speja. Speja på vadå? undrar kanske du. Inget särskilt. Det de närmsta villakvarteren hade att bjuda. Och det var verkligen inget särskilt. Trottoarer och trädgårdar. Förbipasserande bilar en gång var tionde minut. På sin absoluta höjd en promenerande människa. Men ändå var det som en legitim och frän grej det där. Att speja. Ligga i en buske och frysa och glo på ett tyst och stilla gata tills man blev less. Det skulle vara skumt ute också för då såg ingen att man låg där. I vår iver att inte bli sedda kunde vi gå bort oss och vänta tills det var direkt mörkt ute och då såg vi väl inte sådär jädra mycket själva heller. Vi spejade ändå. Om vi ändå hade spejat på en särskild människa som vi tyckte var suspekt eller på ett särskilt ställe där det rörde sig mycket folk eller hade något annat vidare mål med spejandet, då skulle det vara mer förståeligt. Men nej, vi skulle bara speja för spejandets skull. Så udda egentligen. Att speja.

Och en annan sak. Varför är skosnörena på höst-/vinterskor ofta alldeles, alldeles för långa?