En grön författare

Helmut älskar som sagt pekboken från Hipp, men Helmutpappan ställer sig ytterst tveksam till den. Han ifrågasätter bokens "handling, utformning och könsroller samt kaninens anatomi". Han finner även svagheter i bokens dramaturgi. Några synpunkter på "En grön kompis".

Bokens omslag är väldigt defensivt och lämnar väl mycket åt fantasin.

I bokens första uppslag etableras handlingens spelrum. Lägg märke till att solen skiner från en klarblå himmel. Mycket infantil öppning och intetsägande scenografi.

Bokstavligt talat out of the blue dyker ett regnmoln upp. Orealistiskt på många sätt. Titta bara hur det regnar. Nio droppar i prydliga kolumner. Sannolikheten för ett så isolerat regn ska vi inte ens gå in på. Lika plötsligt som regnmolnet dök upp är det borta igen. Science fiction? Vi lägger också märke till att något börjar växa ur marken. Men vad symboliserar strecken runt växten? Skiner växten också som solen, eller är det så att författaren underskattar sina läsare och tror att vi inte lagt märke till att något händer här?

Nu börjar handlingen direkt spåra ur. Vad som förefaller vara en grön kanin växer upp ur marken. Är det ett osmakligt skämt, ett fantasifoster som är olyckligt likt en kanin eller är det meningen att vi ska lära våra barn att gröna kaniner växer upp ur marken?

Kaninen strosar oplanerat runt (lägg märke till det makabra valet att låta den gå upprätt på bakbenen). Den förefaller mycket nöjd med sin tillvaro, månne för att den vet hur perplexa läsarna är över dess tillkomst. Här kommer den första dramaturgiska toppen - kaninen hittar vad som förefaller vara en ny jordkanin - en topp som är helt ologiskt placerad mitt i boken.

Det visar sig inte vara en kanin utan plötsligt är det, helt verklighetstroget, en morot. Kaninen äter upp moroten, som det ligger i kaniners natur. Återigen är jag som läsare förvirrad. Befinner vi oss i en fantasivärld eller är det en dokumentär historia vi tar del av?

Kaninen bajsar ut vad vi får anta är en processad morot. Här når vi bokens peripeti, eller "point of no return", ty inget bajs kan göras obajsat.

Författaren fortsätter sin förvirrande balansakt mellan fantasi och verklighet. Mig veterligen finns inga frön eller kärnor i morötter. Hur kan det komma sig att bajset resulterar i en morot? Eller ska vi förutsätta att det låg en morot och lurade i jorden och bara väntade på att gödslas? Men! Det visar sig vara en ny kanin! Notera nu att den gamla kaninen ler. Har den inte begripit att det är en kanin som härstammar ur hans eget bajs? Tanken på en artfrände som kommer ur ens bajs väcker inte bara avsmak utan är också direkt skräckinjagande. Eller kan det vara så att kaninen, likt en groda, lade ägg för två sidor sedan? Det skulle förklara den första kaninens tillblivelse, att boken börjar in medias res (i handlingens mitt) efter en initial äggläggning, men det ger också nya frågor. Varför behövde andra kaninen varken regn eller sol för att kläckas? Och när och av vem blev äggen befruktade?

Så når vi en abrupt upplösning som inte ger några som helst svar, snarare tvärtom. Nu ser vi de båda kaninerna stolpa hand i hand mot solnedgången - som ett kärlekspar? Ett bisarrt slut på en bisarr berättelse. Det måste vara författarens första barnbok. En grön författare.