Det här är Helmuts stora skräck - flygande och skrikande apan. En helfestlig (tycker jag. Inte Helmut.) apa som man kan liksom slangbella iväg så att den flyger och då skriker den som, tja, en apa. När den varken flyger eller skriker är den Helmutokejad men när den skriker eller flyger, eller hemska tanke, skriker OCH flyger... Panik. Total skräck. Vidöppna ögon, stela extremiteter och mjuka exkrementer.
Eftersom pojken inte kan gå igenom sitt liv med en aprädsla (vet själv hur jobbigt det är, när jag var liten var jag övertygad att det fanns apor i körbärsträdet utanför mitt rum som sa "ap ap" och förmodligen var ute efter mig) försökte jag jobba bort skräcken åt honom i dag. Jag körde bland annat hela "Heeeej! Vad heter du? Heter du ... Heeeelmuuut? Får jag va med dig idag?"-rutinen med Mamma Mu-röst. Men Helmut var för en gångs skull inte intresserad av något som helst umgänge. Apan dög varken som vift-, bit- eller petsällskap. Nåja. Skam den som ger sig. När jag är färdig med honom kommer apan vara det roligaste han sett. Förbered dig på ett skräckträningsläger, Helms!
Inlägg
Men åh vad ni är mysiga! Bästa energidosen är att läsa om dig och Helmut och apan och hans fantastiska(!) shower! Fortsätt skriva så fortsätter jag läsa och sitta och le fånigt minut efter minut. Hugs!
SvaraRadera