Mitt liv från Beck till beck - del 3

Efter att jag varit tillsammans med min man i några år blev jag så fasligt tjock. Det åtgärdade jag en svettig natt och morgon på BB den 1 april. Som tack för besväret fick vi en välskapt pojke på 4320 gram och 54 centimeter. Vilken lycka! Jag såg ju egentligen ut som en tågkrasch när barnmorskan rullstolade mig mellan förlossnings- och BBavdelningen – likblek, rödögd, osminkad, håret på ända, degtjock och klädd i fulaste mjukisdressen – men jag har nog aldrig glatt mig så åt andras blickar där jag strålade ikapp med solen som tydligen sken från en klarblå himmel men som jag aldrig såg den dagen.

Vi hamnade i ett rum på BB där vi ganska snart blev ensamma, vår lilla familj. Jag kunde inte slita ögonen från det knyte som låg i ömsom min, ömsom sin pappas famn och var så oerhört snäll och lugn. Ett litet liv. Så nytt och skört och vackert. Och det var vi som var ansvariga för det. ”Ingenting ont får någonsin hända dig, det ska jag se till” tänkte jag medan tårarna rann nedför kinderna. Och snart skulle jag måsta se till det också.

Den natten, när jag var alldeles ensam med pojken för första gången, nyförlöst, hormonstinn och utan att ha sovit längre än ett par minuter åt gången på runt 40 timmar, kom det plötsligt in en dement gammal kvinna på rummet. Iförd patientrock rotade hon runt bland mina saker, yrade om sin man och försökte bli kvitt sin kateter. Bestämt och inte särskilt vänligt avförde jag henne från rummet, bara för att någon timma senare väckas av samma kvinna igen. Denna gång åkte hon ut ännu bestämdare och ovänligare, och denna gång var jag, snälla jag, rätt skarp mot BB-personalen också. Tur för dem att jag ändå hade tjocka filter mellan tanke och handling – egentligen ville jag skrika åt dem att för sjutton kedja fast kvinnan, flytta henne till en annan avdelning eller sätta någon att vakta henne; JAG HAR MIN NYFÖDDA SON INNE I DET DÄR RUMMET OCH JAG TOLERERAR INTE ATT NÅGON IDIOTTANT KOMMER IN TILL HONOM PÅ DET HÄR SÄTTET! Att hon egentligen var tämligen ofarlig för både mig och honom och att det egentligen var rätt synd om henne spelade ingen roll för mig. Kom inte nära oss, du onde!

Ytterligare någon stund senare får jag för mig att jag ska byta blöja. Jag minns inte om han vaknat och var ledsen eller om jag bara kom på att det var länge sedan sist. Men blöjan skulle bytas. Och det visade sig vara behövligt, för däri var ett sådant lass beck att jag häpnade. Svart och segt och kladdigt och överallt. Som om någon hällt i en halvliter tjära. Samtidigt börjar pojken skrika. Illskrika. Han måste ha väckt hela avdelningen. Vad ska en stackars nybliven och härjad mamma göra? Jag torkade och torkade och torkade medan han skrek och skrek och skrek. Jag vaggade och vyssjade och ammade och han somnade om.

Det kanske är så man får se på hela föräldraskapet. Man har ingen aning om vad man borde göra när farorna lurar om natten eller vad barnet egentligen vill ha när det skriker. Men med ramar och kramar kommer man långt.