Ett illa lagt kraniumpussel

Mitt barns kranium är som ett lapptäcke. Som ett 3D-pussel med benbitar som jag och mannen inte riktigt fick till. Vissa bitar tycks vi ha fått på plats med vilja och våld, medan det på andra håll är alldeles för luftigt.

På sidorna syns långa fåror mellan benbitar. "Jamen nog tror jag att det ska vara så här. De passar ju nästan, inte är det så noga på millimetern." Bak på huvudet är det en benbit som tycks vara för stor för sin plats. Ungefär som om någon skalat bort en bit stor som en tiokrona från en mandarin och sedan limmat fast en skalbit stor som en femkrona över hålet. "Men vadå, om den här biten inte ska vara här, vars ska den vara då? Den är ju ungefär lika stor som hålet och på håll syns det inte." Det värsta är förstås att pusslet saknade en rejäl bit, till hjässan. Öppet holabalo rätt in i hjärnan, eller! I profil ser man fontanellen genom att det liksom buktar inåt. Tittar man noga ser man pulsen i kratern. "Uh oh, vad fan gör vi nu? Äh, det är ju ändå under huden, ingen kommer nog att märka något om vi inte påpekar det och nog går det bra bara vi är försiktiga med huvudet. Vi har hållit på med detta pussel i flera timmar nu, jag orkar inte riva upp allt och börja om igen!"

Allt detta är visst helt i sin ordning, men det gör det inte mindre vidrigt.