30 juli 2009

En liten, len hand

I kväll somnade Helmut halv tio i sin egen säng. Det är stort, för hittills har han alltid somnat vid tolvsnåret bredvid mig och nu ska det bli slut med det. Det gör mig både glad och ledsen. Glad för att vi får kvällarna och jag får lite av sömnen tillbaka. Ledsen för att jag verkligen älskar att somna med honom tätt intill. Se honom på en gång vända sig från rygg till sidan bara för att vara närmare. Höra honom snusa. Känna hans underbara bebisdoft. Och framför allt, känna hans lilla, varma, lena hand greppa min arm då och då. Om jag fick välja en enda förnimmelse att spela in och bevara, som man spelar in ljud och bilder, skulle det vara hans tremånadershand på min arm. Jag älskar att den är så obeskrivligt mjuk och len. Jag vet inte vad jag ska jämföra det med, för jag vet ingenting som är lika mjukt som hans hud. Jag älskar att den är sådär sömndrucket varm. Även om jag också är varm under täcket är hans hand alltid lite varmare. Men framför allt älskar jag att den säger "mamma, är du där?".
Åh, älskade barn, väx aldrig upp.

4 kommentarer:

  1. Så vackert beskrivet!

    SvaraRadera
  2. Så fint du har skrivit...Jag vet precis hur du menar...Det är så jag får tårar i ögonen.
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  3. Vad vackert skrivet. Och den handen kommer vara precis lika älskad och fin när den är 6 månader och full i mangopuré, och när den är ett år och har plockat upp sin första nyckelpiga, och när den är två år och är lerig efter att ha lagat soppa med hink och vatten ute i trädgården. Barn är fantastiska =)

    SvaraRadera
  4. och jag kan inte annat än hålla med,vill inte att min lilla tjej ska sova i egen säng, villha henne nära länge länge för det är ju så mysigt!!

    SvaraRadera