I dag fick Helmut sin första vaccination. Fy. Fy fan. "I dag ska vi vaccinera mot difteri och stelkramp och kikhosta och polio och hjärnhinneinflammation och lunginflammation" berättade barnmorskan glatt, och förväntade sig liksom ett "Jamen så bra då!". Som att det skulle vara så vansinnigt bra. Vad sjutton, måste vi verkligen ta ALLT på samma gång? Det var riktig jävlig sjukdomscocktail som han skulle få i sig, tyckte jag, men sa förstås inte det. Sånt säger man inte till barnmorskan, även fast hon plockat fram fel journal och förde in längd och vikt på någon Jonas kurvor. Så jag sa bara "Jamen så bra då!".
Sedan plockade hon fram de två nålarna som hon skulle trycka in i hans små, mjuka, fina bulldegslår. Jag kunde inte titta på dem, djävulsverktygen, så jag tittade på Helmut istället där han satt helt lycklig och ovetandes och log och blåste bubblor om vartannat. Han protesterade inte så fasligt mycket vare sig när hon drog av Emlaplåstren som jag noggrant hade satt på honom, precis en timma i förväg, eller när han fick sprutorna. Go Helmut, go Helmut, go Helmut! jublade jag inombords. Men sedan dess har han varit lite av en ynklig pojke. Gråtit och gnällt och velat vara nära. Nu sover han på pappas bröst. Och jag tänker att vi får väl se hur det blir med den där sexmånadersvaccinationen. Om vi tar Jonas kula denna gång får han ta Helmuts om tre månader.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar