Mitt liv från Beck till beck - del 2

När jag så kom hem från Australien blev jag illa kvickt tillsammans med han den där långa som lite drygt tre år senare skulle bli min äkta man en solig dag i juni. Jag var upp över öronen förälskad, himlastormande kär och älskade honom för den vackra människa han är. Jag var, och är fortfarande, förvissad om att han är första och sista mannen jag skulle känna så för. Kanske rörde vi oss rätt fort i förhållandet, två månader efter att vi officiellt blivit tillsammans flyttade vi inofficiellt ihop, men när man har hittat rätt person känner man det i hela kroppen och då spelar hastigheten ingen roll.

Den allra första tiden bodde vi i olika städer och jag körde gärna och ofta de 13 mil som skilde oss åt. Helst stannade jag så länge mitt arbetsschema tillät - och för det mesta blev det generösa weekends tack vare det våld jag brukade på tvättstugeschemat - men det hände att jag köpte C-vitamin, tidningar och godis och åkte ner för några timmar när han var förkyld. Den våren och sommaren drack vi kaffe på min balkong, dansade på Morrisseys födelsedagsfest, drack vin i skymningen, tittade på hockey-VM i hans röda tv-soffa, kysstes på picknickfiltar, lyssnade på Moneybrother i min bil och pratade om livet vid strandpromenaden. Jag minns det som att solen alltid sken och värmde oss, men det kan den rimligtvis inte ha gjort.

Så småningom bredde sambolivets bekvämlighetsfilt sig över oss. Vi trivdes bäst i varandras sällskap, så varför krångla till det? Istället för att gå ut på lördagskvällarna stannade vi hemma med en flaska vin, en påse godis och en film. Moulin Rouge, Spinal Tap och Beck, det mesta har gått ner, men vad det är på tv-skärmen spelar egentligen mindre roll. Det brukar raljeras över par som klamrar sig fast vid soffan helg efter helg, men det torde vara ren och skär avundsjuka som talar. Vad kan vara bättre än att att spendera en hel kväll på axeln på den man älskar, lukta honom på halsen och glömma allt annat?


Att titta på Beck från min mans axel, åh.