Nu går skam på torra land

Så gott som alla har gulliga smeknamn på sina bebisar i magen. Skrutt och sånt får de heta, fostren. För oss hette han Skammen länge och väl. Inte för att han inte var enormt efterlängtad och älskad ända sedan stickan visade plus, utan för att han har så överjävulskt roliga föräldrar.

Ibland fick jag sitta ensam med Skammen. Ibland var jag på promenad med Skammen. Det var synd och Skam att jag inte kunde äta ostar och sånt, medan maken däremot kunde supa och trycka i sig parmaskinka som någon annan vilde. För han hade ingen Skam i kroppen. Men när tillslut Skam gick på torra land såg vi ju att det inte var någon skam alls. Ja, det ser ni väl själva också. Det var ju en skrotare! En guldunge! En Pelmutsson! En Helmut! En gogris! En kompis! En Miniboj! Ja, kärt barn har många namn, sägs det.