Att simma runt i ett ständigt nu

Så tramsigt. Att inte glömma annat än petitesser som att dricka upp kaffet innan det kallnar och att ta mat ur frysen vore rena rama himmelriket. Pröva amningsamnesin era bortskämda snorungar! Jag simmar runt i ett ständigt nu med ett fånleende på läpparna. Så snart en tanke materialiseras, typ gå och hämta en kofta i sovrummet, och man sträcker sig ut för att greppa den är det som att den vaporiseras i tomma intet. Man går till sovrummet och har ingen aning om vad man hade där att göra eller ens att man hade ett ärende, utan bäddar sängen och är nöjd med det till dess man återigen står och huttrar i något hörn. Om maken ber mig om något - gärna typ "påminn mig om att spela in 'Dexter' i kväll" - säger jag "jajjemän, you got it!" men det betyder lika lite som om jag hade lovat honom att själv programmera in den komplicerade inspelningsmekanismen som jag aldrig begripit mig på. I min hjärna finns inga filer att lagra information i, inget system för att leta informationen i, det finns inte ens ett lager. I min hjärna händer inget annat än att den där Homer Simpson-apan i marching band-outfit slår i cymbaler och gör volter. Kom tillbaka när ni testat det, ni som tycker att det är jobbigt att glömma att fylla på toapapperet. Jag är orolig att glömma bort att använda toapapper överhuvudtaget.