De finaste minuterna av dopet ...

... det var när min man läste "Lyckans minut" av Erik Lindorm, som jag tycker är så fantastisk och talande, så att det knöt sig för honom och vi sedan lyssnade på den bästa versionen av "Handens fem fingrar". Jag hade makens arm runt min midja och Helmut i min famn, jag luktade på Helmuts fjuniga hår och gungade med i sången. Återigen fann jag mig själv alldeles överväldigad över hur mycket man kan älska ett litet barn, som knappt hunnit med något alls i den här världen.

Lyckans minut
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.