Middagsmålet

Älsklingen ringde för att höra om jag får i mig någon middag innan tåget. Japp! sa jag.

Skämmes

Avslutade en bra arbetsdag med trevliga människor med ett kapitalt bortgörande med den kanske trevligaste av dem alla.
- Åh så söta! Är det dina barnbarn?
- Nej, det är mina syskonbarn.
- Åhå, ja, dina barn är säkert inte så gamla att de börjar ha barn än.
- Vi har inte fått några barn.
- Jaha.

Två stora klavertramp på 1,2 sekunder, är det rekord? Sedan klädde jag mig och drog i sådan skam och hast att jag inte själv fattade vad som hände. Nu ska fru vatten i litermått och kaffe i mängder åka tåg i 2,5 timmar. Okissad.

Jag blir så trött på mig själv ibland.

Lyxvistelse

Hej kompisar! Mer sjukdom och pina. Nu är det Helmutföräldrarna som legat däckade i magsjuka. Bra, bra. Precis vad vi behövde. Nåja. Just så pass tillfrisknad är jag på jobbresa och bor på ett flärdigt hotell må ni tro, så det väger ju upp en hel del. Eller vad säger ni om detta:

•  Nytänkade konst i hotellets korridorer. Mitt tränade konstöga säger mig att det är en äkta Pollock där på heltäckningsmattan. Herregud, vanligtvis brukar man kedja fast dyr konst, här går man på den. 

• Välkomnande exklusiv chokladbit (Marabous Oraïa). Finns att hämta i exklusiv korg på toaletten. Nam nam!

• Det verkar som att alla gäster har en personlig hotellkontaktperson för att man ska känna sig tryggare under vistelsen. Hur ska jag annars tolka att samma kille har varit min receptionist, kypare och förmodligen också kock? Sjukt påkostat!

• Det verkar som att alla gäster också får en personlig restaurang. Inte en själ (förutom min egen själ då) satt i restaurangen när jag åt. På vilket annat hotell avsätter man sådana resurser åt sina gäster?

• Det är ett all inclusive-hotell. Middagen var helt gratis, sviss i magen och sviss i plånkan!

• Sjukt snabb service i restaurangen. Jag trodde att jag väntade på menyn, men så plötsligt fick jag mat serverad helt utan min inblandning. Häpp bara! Den var troligen väldigt personalized and customized, för den hade ett väldigt speciellt namn. "Sådärja", sa kyparen och vände på klacken. Om man skulle våga sig på ett mer talande namn tror jag att det den skulle hetat något i stil med "Panerad grisstjärt alt valfritt annat vitt kött, kanske i en salig röra, al very much dente med flamberade potatisslantar och separerad bea". De måste dessutom vetat att jag haft magsjuka och inte borde äta hur mycket som helst, för det här kunde jag bara äta en tredjedel av. Snygg research! 

Nä ni. Nu ska jag kolla övriga finesser här. Till exempel har de två tv-kanaler här! 4:an och 6:an (sjukt innovativt, man tänker ju att de borde ha 1:an och 2:an om de nu ska ha två kanaler - spännande upplevelse)! Ska också pröva sitta på samtliga fem sittplatser i mitt enkelrum (två fåtöljer, en stol och en bänk med två sittplatser). Skitbra å ha om man inte kan bestämma sig för var i rummet man vill sitta och inte ids möblera om för varje ny ingivelse.

Jahaja

Hej kompisar!
Tiden går fort när man inte bloggar... Jag skulle på fullaste allvar ta en inspirationspaus i ett par dagar. Men det var så skönt att inte sitta framför datorn dagarna i ända att jag tog paus några dagar till. Sen glömde jag bort att blogga. Sen iddes jag inte. Sen visste jag inte vad jag skulle skriva om. Och nu då? Ja, inte vet jag vad vi ska göra av detta. Jag jobbar ju! Och Helmutpappan är hemma med Helmsalicious. Han har sagt att han kan vara vikariebloggare för mig. Vad tycker ni?

Annars är det som ni förstår mycket som har hänt. Till exempel så har...

... Helmut lärt sig att gå. För hundra år sen. Åh, det är så gammalt att han kan gå så jag förstår inte ens att jag tar upp det. Han var himla tio månader när han lärde sig. Nu är han snart tretton månader.

... han har varit sjuk. Här kämpar han mot RS-viruset klockan 03 en natt i typ mars.

... Helmut har ätit frusna blåbär i en sugmackapär. Sedan städade Helmutmamman ett tag och tänkte att det nog var sista gången han åt färgglada saker i vårt vita bo.

... och sedan har han flutit runt i badet som den färgglada sötkork han är.

... och Helmutmamman har åkt iväg till London en sväng och roat sig kungligt på Primark och Pret utan vare sig barn eller karln med väl med syster och pints.

... och därifrån fick Helmut en massa Londonkläder. Bland annat en Arsenal-pyjamas. Han blev inte glad för den, för han håller på Liverpool.

... men solglajjorna var bättre.

... nu i början på april fyllde Helmut ett år, storkillen. Så här såg han ut när han var exakt på minuten ett år. Sova bort en sån begivenhet, vad är det för sätt?

... och vi har lekt spöke...

... och föräldrarna har lekt kurragömma (medan Helmut hade andra saker för sig i köket).

... och så har den där kaninen varit på besök igen. Den trivs inte i fångenskap.

... och alldeles nyss har Helmut varit mera sjuk. Jättesjuk faktiskt. Så sjuk att han fick hälsa på alla doktorerna på Barn 2 i ett par dagar. Men nu mår han bättre.

Ungefär så är det väl här. Nu ska jag bara fundera på vad vi ska hitta på med bloggen. Ni är i alla fall snälla som klappar!

Felciterat

Bara för att ni är så fina i kommentarerna till det förra inlägget ska ni få veta att rubriken "And you say ... nothing" var ett "citat" från The Strokes. Tror att det huvudsakligen var inspirerat från sången nedan. Så kan det gå när man citerar nåt man senast hörde för åtta år sen. En virtuell puss till den som hittar en bättre match till strofen "and you say ... nothing" ur The Strokes eller något annat band som låter som The Strokes material.



PS. Detta är ett undantagsinlägg pga söthetskommentarer. Bloggtorka gäller fortfarande.

And you say ... nothing.

Hej kompisar! Stor bloggtorka. Återkommer när jag har något bra att säga. Eller något överhuvudtaget.
Peace out.

Drive in-skräckis

Funderade på vad vi skulle hitta på idag, jag och Helmut. Kom att tänka på när jag var liten och det var fantastiskt spännande att tvätta bilen i automatiska tvättar. De där färgglada visparna som sopade förbi lika långt från näsan som ett bilfönster är tjockt var bättre underhållning än det mesta på tjocktv:n. Perfekt föreställning för Helmut, tyckte jag. Det tyckte inte han.

Viktigt!

Hallå där! Ni har väl inte missat Skrytmorsans sons Barncancerfond-insamling till bästisen som har leukemi? Kika in här för att läsa Lages fina brev - och skänk en slant vettja. Det behöver inte vara mer än småpengar (om ni inte gärna vill slå på stort förstås, det är ju ännu bättre) och det skulle göra två underbara killar och deras familjer jätteglada.

Fast vid närmare eftertanke....

 

... tror jag att jag tar tillbaka det där om vapenvila.

Förbud mot mammapet

Helmut tycker absolut inte om att jag petar i hans näsa. Varken näsdukar, tvinnat toapapper eller lillfingrar får passera. För att inte tala om näsdropparna. Herregud, näsdropparna. Grannarna måste tro att jag har ihjäl honom att döma av hans protester.
Nu när han är snorig jämt och ständigt är det en daglig kamp. I dag gjorde han en riktigt snygg offensiv:

 

Ser ni? Det försvann lite i och med blixten, men han har skapat två identiska förbudsmärken i snor tvärs över näsborrarna (exakt som Förbud mot att parkera-skylten). Bara för att det var så snyggt gjort erbjuder jag vapenvila i dag.

Salong Klippt och skuret i flinka fingret

Helmuts första besök på herrekiperingen Klippt och skuret i flinka fingret. Mycket spänd kliver han in och beställer sin nya look. Ta inte så mycket på längden, säger han.

Frisörskan nickar och fokuserar på den inte helt lyckade lodjurslooken. Hon jobbar så gott hon kan medan den uppenbart orutinerade kunden skakar på huvudet och försöker se vad som egentligen försiggår vid öronen, om vartannat.

 Efter en klippning med rekordfå klipp är frisörskan ganska nöjd med resultatet - en cool frisyr till en cool kille, säger hon - och visar glatt upp spegeln för sin kund. Han blir rosenrasande, bestört och olycklig nästan på samma gång. Inte så mycket på längden, sa jag!

 

  

 

Varningssystem

När Helmut kommer över den förbjudna fjärrkontrollen har han en liten dä-festival. Det bara sprutar dän ur munnen på honom, kanske för att han knappt kan tro att han verkligen har den i händerna och måste övertyga sig själv om att den verkligen är där.

Mycket bra. Ett litet varningssystem.

Snöhögsuppdatering

Puh! Nu har vi skottat och skottat hela dagen och kvällen. Men det är betydligt större volym i den där snöhögen än man kan tro. Spadtagen märks knappt alls.
Trots att både jag och älsklingen varit på't ser den bara marginellt större ut än i eftermiddags.

(Såg att Unique undrade vad som hade hänt i det förra inlägget. Ingen fara, vi har bara haft en del bråk i vår BRF och vi vill liksom inte vara med i det där mer, så vi gjorde ett statement. Hoppas att de fattar piken och skriver ut oss ur föreningen. Dessutom har vi en vältrafikerad gångväg här utanför och det är många som kikar in i vårt kök. Det får de absolut göra, men då får de lov att jobba för det, fönstertittarna. På med rejäla vinterskor och täckbyxor, säger jag!)

Dagens, eftermiddagens, kvällens och morgonens planer

Barnosäkring

Den här barnsäkringen går inte så bra som jag tänkte mig, i vart fall inte i köket. När vi undanröjer en fara tar Helmut bara ett steg till vänster och hittar något som är både farligare och dyrare att greja med.

1. Tidningskorg
Till slut tog vi helt sonika bort tidningskorgen som Helmut inte kunde hålla fingrarna ifrån.
Värde: minusvärde. Allt som låg i tidningskorgen hade återvinningsstationen som nästa anhalt.
Fara: tidningspapper och trycksvärta är väl inte att rekommendera som mellanmål (Helmut misstar uppenbarligen tidningar för någon skum frukt eller så), men det innebär ingen direkt livsfara.


2. Ljusskåpet
Med tidningskorgen borta flyttades fokus till skänken. Dessa två dörrar innehåller diverse ljushållare och ljus. Barnsäkrade genom att spänna ett gummiband runt knopparna.
Värde: ringa. Skulle väl få en tia per hållare på en loppis, men vissa kostade förstås runt hundralappen när jag köpte dem.
Fara: ser framför mig hur Helmut sitter med ett värmeljus (tänt?) i munnen och vevar runt två ljushållare i glas i vardera hand. Inte bra. Men värmeljuset torde vara lite för stort för att kväva Helms på en gång, och jag tror att glassplittret bara hinner ställa till med ytliga sår, om jag är tillräckligt snabb.

3. Servett- och teknikskåpet
När så de två högra luckorna var ointagliga, beslöt sig Helms för att koncentrera sig på det vänstra. Det gick inte att barnsäkra med några gummiband eller luckhaspar, varför det var osäkrat ett tag. Det var många gånger jag hittade blöjrumpan stickandes ut ur skåpet innan jag kom på - jag tar helt sonika bort dörrknoppen!
Värde: trådlösa telefoner, en router, ett par laddare och en hög med Marimekkoservetter. Jovars, det skulle nog märkas i budgeten om vi skulle tvingas ersätta allt det på en och samma gång.
Fara: Servetter är betydligt mer lättuggat/lättrivet än tidningspapper och Helms, med sin trycka-in-så-mycket-som-möjligt-i-munnen-teknik, skulle säkert klara av att orsaka stopp i halsen rätt snabbt. Med Helmuts imponerande dregelutsöndring skulle det inte förvåna mig om han lyckades fixa sig en stöt från routern också.

4. Grenuttaget
Okej. Hela skänken säkrad, men Daredevil Helms ger inte upp. Snett till vänster hittar han ett stort och härligt grenuttag att pillra med (se bilden) (det var aldrig någon fara vid fototillfället, oroa er inte). Har nu beställt en Cablebox för att snarast möjligt opillergöra uttaget.
Värde: Sjäva grenuttaget är inte så mycket att hänga i julgranen, men jag utgår från att Helms planerar en magnifik kortslutning som kräver elektrikerhjälp och som får samtliga grejer som är kopplade till uttaget att explodera i blå lågor. Vi får räkna med att maxa kreditkortet.
Fara: Barn, el och exploderande kortslutningar är sällan en bra kombination. Direkt olämpligt, faktiskt.

5. Bredbandsbolagets livsviktiga och ytterst känsliga telefonidosa (ja, den heter så, säger de)
I och med Cableboxen kommer jag ha skapat en motorväg direkt mot telefonidosan som sitter där på väggen, i perfekt pillerhöjd, och lockar med tre blinkande lampor. Den som endast kan arbeta totalt ostört och som det redan har varit fel på i åtminstone två gånger.
Värde: Går inte att beskriva i ord. Vad gör vi utan internet? Vad gör vi?! Vad?!? Nej, men på riktigt. VAD GÖR VI UTAN INTERNET!?!?!?!?!
Fara: Mammas, pappas och Bredbandbolagets vrede. Ojämförbart farligast.